Några kraftiga slag på porten uppväckte skrällande ekon. Men först sedan Lars fått tillfälle att upplifva i sitt minne en och annan ofelbar ed, hördes reglarna ändtligen frånskjutas på inre sidan. Samtidigt frågade en hes röst i argsint ton, hvad det var för några ottefåglar, som icke kunde låta ärligt folk sofva i fred. Vore de af djäknefolket eller några ohörsamma, förlorade eller försumliga studenter, slutade rösten, skulle de genast anmälas för rectores och hela akademistaten, eller om de voro ...
»Eller om du vore en karl och icke en käring, krukmakare-Anders, kunde du skynda dig och öppna porten, ditt nöt!»
»Din sakramentska sölkorf», fortsatte Lars, då porten ändtligen öppnades på glänt, »ska du låta mig och min nådige herre stå här i evighet och vänta i morgonkylan?»
Lars hade likväl icke hunnit väl tala till punkt, innan båda portarna rycktes upp på vid gafvel och ett brunt, fåradt gubbanlete, infattadt i en krans af stripigt grått hår och likadant hakskägg, helt vänligt grinade mot dem.
»Kors, om jag vetat att det varit hans nåd», började gubben, i det han ödmjukt aftog sin hvita nattmössa och bad dem stiga in, »minsann om inte porten gått upp af sig själf, det lofvar jag.»
»Trå ta’ dig, gamle, om du längre pratar i nattmössan», sade Lars, ännu långt ifrån blidkad. – »Att du blifvit en mes på gamla dar, visste jag redan som barn, men ej att du blifvit en sådan förgylld blomkruka.»
»Här är, Gud så visst, ett sådant förfärligt oväsen», sade gubben till Svenske, utan att låtsa höra på Lars, »af alla dessa djäknar, studenter och militärer, att – icke för det jag är rädd – ty vid den helige
Niklas och väderflöjeln på slottstaket, nog skulle jag gifva dem en ärlig bastu – men, ser hans nåd, min gumma har så svårt att få sofva om nätterna – och ...»
»... och så är väl mäster Krankfot orolig för, kan jag tro, att den andra öronlappen också ska’ gå sin kos?»