»Mitt öra är mitt öra, och det rör icke din blånäsa. – Det gick sin väg i salig kungens tjänst, mot riksens fiender ...»
»Mot hans hästar», inföll Lars med ett bredt hångrin. – »Minns du fuxen i akademihuset, där ryssen hade stall på den tiden?»
Det var ett gammalt groll som syntes på väg att rifvas upp igen. Och på gubbens vreda blickar såg det icke ut, som skulle detta skämt få ostraffadt gå förbi det friska örat. Men Svenske, som till en början funnit sig road af att se huru de gamla vännerna skulle välkomna hvarandra, tyckte nu att Lars gick för långt i sin vänlighet. Han frågade därför gubben om rummet vore i ordning, som Anders Skeppare hade sagt till om under förra veckan, och tillsade därefter Lars att, då han var nog förvis att redan tänka på hästar, också skynda sig ut i staden att genast köpa ett par, då det troligtvis var ondt om dem för krigets skull.
Svenske följde härefter krukmakaren in uti ett stort, fast mycket lågt rum på nedre bottnen, hvars väggar voro fullsatta med oräkneliga namnsdags- och födelsedagsgratulationer af blått och rödt papper.
»Nå, min vän», sade Svenske då de inkommit. »Hur går det egentligen med kriget? Hörs ryssen af ännu?»
»Inte kommer någon ryss hit häller», svarade krukmakaren med en slug blinkning, i det han tog på sig några klädespersedlar, som han i brådskan kastat ifrån sig. »Han vågar nog intet företaga utan får väl tacka vår Herre, om inte vi i stället göra en påhälsning hos honom i Sanct Petersburg.»
»I Stockholm lät det dock som ni här hemma skulle varit liksom litet rädda för honom?»
»En sådan förböflad osanning, ers nåd; större än alla skutskeppares från Hangö till Aspögaddar. Har väl aldrig hört att det rådt ett så’nt glädjelif som nu i gamla Åbo.»
»När freden är bruten?»
»Picknicker och parader hvarenda dag. Officerare ha vi så fullt af, som grannen har steglitsor på sina rofland vid kyndelsmässan ... rädda för ryssen?»