»Det var många fartyg i hamnen och det syntes lifligare där än när jag lämnade er.»
»Ja, muntert lif det föres, som sagdt, dag ut och dag in, från morgon till kväll. Och god kommers sedan! ... Men borgerskapet skall väl också ha någon fördel af kriget. – Det var nog ett sant ord, som mäster Tobias sa’ i går, då man talade om för honom att ryssen tagit skutan hans. ’Än ha vi icke sett slutet’, sa’ han, och den tuppen skrämmer inga höns, som gal innan sol’n gått upp.»
»Vi skola väl göra vårt bästa att hålla honom från lifvet.»
»Ja, visst skola vi bjuda till, alltid. Icke för det jag är rädd af mig, men gammal är ändå äldst; – och så tänker jag på allt det onda, som i stora ofreden öfvergick vår stad ... Om man pratade mindre och gjorde mer, skulle nog varda andra bullar för ryssen. Gumman min drömde i natt om ingen mindre än salig kungen och det betyder något riktigt duktigt det, skall ers nåd tro. Han satt, sa’ hon, på en stor svart häst och hade en så otrolig mängd soldater framför sig, som slogos med värjor, bössor och långa spjut mot fienden. Men hvad det ska’ betyda vet nog ers nåd bäst, som sofver och äter alla dagar i kungens borg.»
»Den gången torde er gumma väl ändå få svårt att varda sannspådd», svarade Svenske skrattande.
»Inte så bra att skratta åt sådant», sade gubben och skakade på hufvudet. »Det kan jag bedyra att det är icke en utan väl tjoget fullt af våra trovärdigaste borgare, som nyligen sett salig kungen lifs lefvande. Ja, här om natten, för icke länge sen, fingo några skråbröder, som ville dricka ur S:t Henriks källa, se – hvad, om icke en stor, ja, en fast orimligt stor karl i blå rock med skimrande guldknappar. Han hade ett gult hjortlädersbälte om lifvet, alldeles som ers nåd, stora kraghandskar på händerna och bruna ridstöflar, samt ett alldeles likadant slagsvärd, som det som salig kungen bar i lifstiden. Detta kände skomakaren mycket väl, ty han hade varit med honom hos hundturken.»
»Sade kungen någonting?»
»Nej, tycker man något sån’t! Men han såg på dem med en fasligt sträng uppsyn.»
»Var det då ingen bland dessa hedervärda borgare, som kunde tala några ord till spöket för att se efter om det var af kött och blod?»
»Nej, tycker ers nåd något sådant, som att simpla borgare skulle våga tilltala en kung. För resten kom strax en tjock dimma fram ur buskarna och tog bort honom. Tala till salig kungen? – Nej, vet hans nåd, först åtta dagar därefter vågade repslagaren här midt emot omtala händelsen för mig, och detta ändå under strängaste tysthetslöfte ... Men nu står jag och glömmer bort att ers nåd måhända vill dricka något varmt på morgonkvisten. – Gumman är redan uppe ...»