»Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit intill honom.
»Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina förfärade blickar mot honom – »den hvitklädda flickan! Men tala inte till henne!»
Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och red med värjan i högsta hugg i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt alla sidor och utstötande de hemskaste rop.
Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han tog vägen. Men det dröjde en god stund, innan han återfann honom. Han låg då sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten. Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp.
Den återstående delen af färden tillryggalades utan några vidare äfventyr. Lars, som icke mer oroades af några andesyner, hade återtagit sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske frågat honom om orsaken till hans raseri. Lars hade endast svarat med en stum nickning, samt på upprepade frågor förklarat att han icke kunde omtala det, förrän månskiftet var öfver.
En kal sandslätt med några här och där uppstigande bergknallar, samt längre i söder hafvet och i öster en samling låga trähus, rymmande på sin höjd ett tusental människor, var den tafla som mötte Svenske, då han vek af nedåt den bergiga halfö, på hvilken våra dagars Helsingfors sträcker sina vackra husrader. Kasaberget hade ännu icke fått sitt granitmurade Ulrikasborg, öarna i söder hade lika litet fått sitt af Ehrensvärds snille och Cronstedts förrädiska feghet på en gång lysande och sorgväckande namn. Där Sveaborg i en följande tid skulle resa sina väldiga murar, syntes för Svenskes blickar endast de kala Vargskären, mot hvilkas strand hafvet bröt in med glittrande vågor.
Vid Esbo tull var en liten skans uppförd af trävirke, med framför liggande jordvall ur hvilkens öppningar några svarta kanonmynningar stucko fram; den första krigiska syn som hittills mött dem i Finland.
»Från Åbo, kamrat! Här är vårt pass!» svarade Svenske på vaktkarlens fråga, hvarifrån de kommo. »Men kan du nu säga oss, hvar generalen har sin bostad?»
»Vid stora torget, rådman Huuks gård alldeles bredvid stora klockstapeln. Nådig herrn kan se den hit», sade soldaten, sedan han ändtligen lyckats resa upp slagbommen. »Men hans nåd generalen reste redan i förgår till gränsen.»
Det var en ledsam nyhet. Och Svenske måste därför redan följande dag fortsätta sin färd.