»Hon lefver, fast mycket gammal. Hon har ofta talat om dig. Tills för ett par år sedan bodde hon i general Buddenbrocks familj, men bor nu för sig själf i ett par rum vid Tyska plan.»
»Då vill jag söka upp henne», inföll Svenske ifrigt. »Morbror Henrik talade mycket om henne under sina sista dagar och bad mig hälsa henne, om hon fanns kvar i lifvet. Hon var numro ett af alla kvinnor, sade han ofta, då något var i olag i huset; ingen kunde laga till en sådan köttsoppa med klimpar som hon eller lägga för en kapun så, att det klufna af stjärten icke kom att förfaras.»
»Vi kunna i afton söka upp henne. Jag äter middag på Gyllene freden vid Järntorget. På slaget ett kan du söka upp mig där, få vi närmare talas vid om saken. Vänta på Lafonts kaffehus midt emot; där kan du se när jag går förbi och höra hvad nytt som står i avisorna.» –
I norra hörnet af Järntorget, där i våra dagar ett af bankhusen är beläget, låg vid tiden för vår berättelse ett litet tvåvåningshus. Den under en föregående tid mycket brukliga askgrå färg, hvarmed det var öfvermåladt, och hvilken redan i och för sig hade något dystert med sig, tog sig ännu tråkigare ut, när, såsom här var fallet, de omgifvande byggnaderna voro hållna i en gladare, med den modärna smaken mera öfverensstämmande färgton. De smala fönstren med sina små, till största delen spruckna, grönsprängda rutor sutto så tätt inpå hvarandra, att deras karmar nästan stötte tillsamman. Den framåtlutande frontespisen slutligen med sin delvis affallna rappning tycktes hota att i hvarje ögonblick störta ned.
Men bottenvåningen hade på sista tiden undergått en grundlig reparation, och de mest granntyckte nödgades medgifva, att mäster Lafont i den vägen gjort hvad man billigtvis kunde begära för att tillfredsställa sina kunder.
I nedre våningen af huset var nämligen hans mycket besökta kaffehus, hvilket – åtminstone hvad varornas godhet och skänkflickornas skönhet vidkom – icke stod efter det i den förnäma världen kanske ännu mer omtalade och lofprisade Guillemot’s i Storkyrkobrinken.
Om man från den mörka och fuktiga förstugan, som ledde tvärs igenom huset till den af åtskilliga afskrädeshögar och tomma vinfat fyllda gården, trädde in genom dörren till höger, gaf också inredningen till känna att man befann sig på ett af de förnämare kaffehusen. Längst fram i rummet stod den breda med åtskilliga karotter och skålar af hvitt porslin fullsatta omålade disken, bakom hvilken tronade en rödkindad Hebe i redgarnströja och bindmössa, färdig att iskänka lifgifvande nektar. Om någon detta oaktadt icke skulle haft nog lokalsinne för att finna sig till rätta eller kanske till och med vid inträdet uraktlåtit att fästa uppmärksamheten på den vackert färgade skylten, hvilken med sina förgyllda drufklasar gnisslade öfver dörren, skulle det icke dröja länge, innan nykomlingen af den alltid uppmärksamme och bugande värdens flytande tunga fått visshet om att han befann sig på mäster Lafonts nya, betydligt utvidgade kaffehus, där allt serverades à la mode de Paris och där unga män af condition hälst hade sina rendez-vous, samt att Lafonts kaffehus visst icke stod efter för det af några få unga, oerfarna narrar omtalade Guillemot’s, hvilket i själfva verket endast hade att tacka en vacker flicka för att någon gick dit.
Äfven Svenske blef i sin tur invigd i dessa och kanske ännu några fler af ställets företräden och satt nu, väntande på att biskopen skulle gå förbi, vid ett af de öppna fönstren. Han var inbegripen i ett lifligt samtal med Lars, som sade att han icke kunde förstå hvad det var för ett slags öl, som några af gästerna hade framför sig och som värden kallade koffé eller kaffé och som serverades i »tassar».
»Hör, gosse, gif hit en »tass», sade slutligen Lars, rynkande ögonbrynen. »Vi vilja fuller känna på den där svartsoppan.»
»Det skall väl vara förnämt här», sade Svenske, i det han undrande såg sig omkring, »att dricka öl i sådana där små koppar. Hemma gjorde vi det alltid, om det skulle vara riktigt fint, i stora röda skålar.»