Med den största förvåning betraktade Svenske de oordnade hopar, som släpade sig fram långs vägarna. Nedböjda under tunga packningar, med rostiga gevär på skuldran och trasig mundering kunde man snarare hålla soldaterna för röfvare än reguliära trupper, afsedde till att användas i ett ordnadt fälttåg.
Lars skakade allt betänksammare på hufvudet, ju flere sådana afdelningar han red förbi.
»Sämre krakar», utropade han, då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag då i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådana ryttare se’n ... Månge ha säkert aldrig förr sutit på hästryggen.»
Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Halfva regementet, som icke hade några rockar, gick i kapotterna.
»Det skulle salig kungen låtit gå», sade Lars, i det han råkade i fullkomligt raseri. – »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta mig, om han icke varit man för att köra ut alla riksens ständer och sätta spolen i hand både på adelsman och bonde, så att det blifvit väfva vadmal af i bygden åt knektarne.»
XVI.
Enligt Buddenbrocks på fullgoda skäl stödda, fast af hans samtid mycket klandrade fälttågsplan skulle trupperna delas, allt eftersom de framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och ett annat fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta senare ansågs vara tillräckligt skyddadt af den tre och en half mil framför detsamma liggande Willmanstrands fästning.