För tillfället var emellertid generalen vid mycket dåligt humör. Han hade nyss inspekterat fästningsverken och den inspektionen hade icke utfallit till hans nöje. Då han fick se kungens bref, som Svenske räckte honom, klarnade likväl hans anlete.
»Säg mig, min vän», sade han i vänlig ton, i det han lade brefvet obrutet på bordet, »är folket i Stockholm för krig?»
»Man har nog varit mycket uppretad mot ryssarne», svarade Svenske vördnadsfullt, »men saken är nu gammal och ...»
»Hur länge är det då sedan kriget förklarades?» inföll generalen förvånad.
»Något mer än åtta dagar.»
»Åtta dagar? – En sådan försummelse!»
Han yttrade ingenting på en lång stund, men det var icke svårt för Svenske att gissa hans tankar. Äfven han blef i högsta grad förvånad öfver att icke högste befälhafvaren i god tid blifvit underrättad om krigsförklaringen, och han tyckte att det var besynnerligt, att regeringen kunde begära att denne skulle utföra de farligaste vågstycken med oöfvade trupper ... taga fästningar genom öfverrumpling, och så begå den försumligheten att icke underrätta honom om en så viktig sak, utan i stället låta fienden först få veta den.
Han afskedade Svenske vänligt, nästan kamratlikt, och uppmanade honom att hafva sina hästar i ordning för snar afresa.
En stund därefter tog förhöret med de inkomna spejarne sin början.