generalen en lång gråskäggig officer, när alla infunnit sig, »hvar hafva vi våra rapportörer?»
»Här, herr general en chef», svarade en barsk röst från dörren och en ung, ståtlig man framträdde till nedre ändan af det bord, vid hvilket generalen tagit plats.
»Är det löjtnanten, som sett fienden och gjort det beskedliga folket här i fästningen från sina sinnen?»
»Det förra är sant, herr general en chef. Saken är i korthet följande: I förgår afton fick jag order att med femtio dragoner aflösa förvakten vid Armila by. Jag sände då två dragoner fram mot Taskula för att vakta vid gränsbommen. I mörkningen kom samma afton ett ryskt parti dragoner genom skogen förbi slagbommen, för att kringränna dubbelposten. Detta varseblefvo dragonerna, som retirerade sig strax därifrån, hvarvid den enes häst stupade och föll omkull. Den andre dragonen däremot kom tillbaka i flygande fläng och omtalade händelsen, då jag strax tog trettio man med mig och rekognoscerade till gränsen. Klara spåren kunde då skönjas efter ryssarne. De hade nästan en hel fjärdingsväg gått fram genom skogen och i hastigheten släppt efter sig både stångpiskor och hästskrapor.»
»Egendomliga syner», sade generalen tankfullt. »Men är detta allt, öfverste Willebrand?»
»Fältväbeln Kramer, som skulle föra generalens bref öfver gränsen, såg hela fientliga lägret», svarade denne. »Hvar är Kramer?»
»Här, nådig öfverste! – Det var så», började denne, »att jag och mitt folk hunno fram genom skogen först i mörkningen ... Då sågo vi några eldar flamma till mellan träden i skogsbrynet och skulle just stiga af hästarna, för att se efter hvad det var, då en af bussarne ropade att det var ryska lägret ... I samma ögonblick, och innan trumslagaren hann slå signalen, började kulorna hväsa kring öronen på oss. Båda hästarna stupade för skotten och trumslagaren fick sin trumma sönderskjuten ... Hur stor styrka det var, kan jag icke med bestämdhet uppgifva.»
»Detta är alltså summan af hvad man vet här om fienden?» sade generalen lugnare. »Då synes mig den öfverlägsne fienden», fortfor han leende, »endast vara ett ryskt spejareparti, som vill ställa till något väsen här uppe för att narra oss från strandvägen, därifrån jag nyss på stund fått underrättelse att fienden framtränger i stor myckenhet.»
»Pålitliga personer hafva likväl berättat», invände öfverste Willebrand, »att mer än tio tusen ryssar stå icke långt härifrån vid Kananoja. Herr generalen får därför icke anse mig för den jag icke är – hvilket jag ock vid flere tillfällen med den högstes bistånd contrarium bevisat – om jag nu enligt eds- och ämbetsplikt anhåller om flere trupper till fästningens defension.»