Nu steg Svenskes förvåning öfver alla gränser. Hur skulle han förklara detta? Han såg nu själf att det icke var samma bref, som han haft dagen förut, och dock voro sigillet och kuvertet desamma.
»Min far ville sätta dig i arrest såsom spion», fortsatte den förre, »men jag tog ditt försvar, och denna gången går du fri. I högkvarteret kommer du emellertid icke ... Här måste man hafva både sina ögon och öron öppna», fortfor han, då Svenske bedyrade sin oskuld. »Farväl nu till härnäst!»
Generalen hade stigit till häst och Svenske fick icke tillfälle att göra några vidare frågor.
»Hälsa borgerskapet», sade generalen åt kommendanten med ett småleende, i det han ordnade tyglarna, »att nu kunna kvinnfolken lugnt kläda af sig om aftnarna, ty från denna sidan lär ingen fara vara att förvänta.»
Öfverste Willebrand svarade icke. Men när generalen aflägsnat sig stod han kvar på samma ställe, en lång stund sedan den bortilande ryttarskaran försvunnit.
»Ingen fara å färde?» mumlade han för sig själf. »Men det förstås, de som höra till partiet bekymra sig föga efter folk och fästningar. Kan tro, go’ herrar, en svensk mot tio ryssar! – Alldeles som i salig kungens tid ... fanden själf måtte hålla stången mot tio af de röda kosackerna.»
Hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt delad af de kringstående som hans missbelåtenhet med general en chef.
»När man icke har råd att köpa några fattiga bjälkar till nya kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kapten Åberg, som var chef för artilleriet, i det han föraktfullt höjde på axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de tio budorden både fram- och baklänges.»
»Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerna med ett försmädligt grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken – »men hvarför, för böfveln, kunde min herre icke hinna med att göra det, då han var här? – Alla de där högdjuren förtjäna hvad de få. Hur var det nu, go’ herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked af dem. »Vi skulle ju känna på rådmanskosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att förakta.»
»Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen, »är själfskrifven i vårt lag. Hvad djäfvulen tjänar det till att se ledsen ut», afbröt han sig, då Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, icke gifvit akt på majorens fryntliga inbjudning. – »General en chef är i sanning en mycket större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman, eller hur, herr kamrat?»