Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var helt visst första gången som någon räknat honom till mösspartiet, och han visste ej om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig att icke uppenbara det mycket fåtaliga parti till hvilket han hörde, för att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade därför för bjudningen med en artig bugning och medföljde stillatigande, då en stund efteråt officerarne, med major Krabbe i spetsen, satte sig i rörelse mot det omnämnda huset.
Hos rådmannen hade de öfriga gästerna redan samlats för att, som det hette, fira åldermannens namnsdag, då den af major Krabbe anförda flocken inträdde. Den fryntliga husmodern var som bäst sysselsatt med att under krus och fjäs persvadera pastorn i staden, den lärde doktor Kamerarius, att stiga längre fram i rummet. Iklädd en hvit rynkad mössa och en vid långkofta af storblommigt triumphant, skulle hon kunnat tagas för stadens drottning, om icke hennes man, den lille fetlagde, jovialiske, ständigt smågrinande rådmannen, sett så föga majestätisk ut.
Sedan pastorn läst den sedvanliga bordsbönen, satte sig gästerna ned kring det rikligt försedda bordet.
Värden höjde sin refflade Nürnbergpokal och drack dem till, hvilken skål af dem samfäldt besvarades. Härefter vardt ordet fritt. Man kunde äfven se detta på major Krabbe; ty han fnös som en gammal stridshäst vid åsynen af stridsvimlet, då han såg den blanka vinkannan göra sin rund.
Allt sedan på tjugutalet hade denne gamle hedersman varit en trogen gäst i rådmansgården. Den väldiga krökta näsan, den stora, öfverlägset grinande munnen, den låga pannan, hvilken ännu mer nedtrycktes af den yfviga brunsvarta allongeperuken, de grå, krigiska knäfvelbårarna och de små plirande ögonen af samma färg bildade tillsamman en präktig typ af den tidens krigare, hvilka i den »hvita fradgan» och de »muntra historierna» sökte glömma den sanna vapenäran eller sökte sarkasmer mot de unges prat om kommande storverk.
En fullkomlig motsats till honom var hans granne, den sprättige kaptenen, hvilken i sin nymodiga peruk, gräsgröna byxor och blå rock med stora ducringer snarare tycktes hafva sin håg åt det ideala i lifvet än dess materiela njutningar – om det öfver hufvud taget kunde finnas något som han hade håg för eller icke klandrade. Krabbe hade en gång sagt ett ord om honom, som vunnit en viss ryktbarhet inom garnisonen: »Om Gud fader själf», hade han sagt, »skulle en dag presentera för honom alla paradisets skönheter, skulle han inom tjugufyra timmar vara trött på hela härligheten.»
Äfven vid detta tillfälle hade han naturligtvis något att anmärka och höll upp ölglaset mot dagen, i det han halfhögt mumlade några ord om färg och smak.
»Ja, bror Åberg, hvad vore väl bordet», sade Krabbe med tillgjordt allvar, »utan godt hembryggdt måltidsdricka?»
»Ett elakt och illa ansadt dricka medför sjukdomar», svarade denne trumpet, »såsom gikt och andra plågor.»
»Bättre än vår värds kan man, för tusan böflar, icke få. Detta säger jag dig, äfven om du tagit Kajsa Vargs och Winbergs kokböcker till din psalmbok och katekes ...»