»Ja, det är sant», inföll rådmannen, »för detsamma hörde jag i fjor på Sibbo vintermarknad af en trovärdig karl från den nejden. – Men förse er nu, go’ herrar», tillade han med en förtrolig blinkning åt det håll där Svenske satt, »af portugisvinet. – Man kan inte så noga veta hvad morgondagen för med sig.»
»Præsens est certior hora», svarade pastorn, som ändtligen lyckats svälja den sista klänetten. »Det är: kommande stund är oviss eller: blott den närvarande timmen är tillförlitlig, eller ännu bättre: Horæ non ulli similis producitur hora, det är: ingen dag är lik den andra eller ...»
»Skam ta den som spottar i glaset, ty han får intet mer», skrattade majoren, plirande med ögonen. »Ett förböfladt bra bibelspråk! Icke för det min utslitna kastorhatt är värd så mycket som ett ruttet lingon, men jag skulle ändock vilja hålla upp den mot alla mäster Jobst Doblins och Mårten Ströfvings timmerstockar, att min högvällärde vän tänker fortare än en häst äter hafre ...»
»Nu vill Krabbe ställa sig in för en vacker likpredikan», inföll kaptenen med ett försmädligt ögonkast. – »Jag skulle därför föreslå att man hoppade öfver både parentes och nativitas och endast stjälpte ur ett ölstop på grafven och skref i botten af detsamma: educatio, conjugium et vita.»
»Det gällde icke dina timmerstockar, och då kan min herre vara tyst», röt majoren, då de öfrige inföllo i kaptenens skratt.
»Timmerstockarna trodde jag annars hörde till brors hemliga sportler.»
»Och dem har icke hvarje sprätthök rätt att skrifva sig på näsan», skrek majoren, allt ursinnigare.
»Skock tunnor attan, bror Krabbe», inföll nu rådmannen med hög röst, i det han reste sig upp från sin stol, för att göra sig bättre hörd, »vår vän kaptenen talade ju icke ett enda ord om höga öfverhetens bränsle, och icke häller så vidt jag kunde förstå om de timmerstockar som vi alla veta att kära bror själf brukar draga på, då han fått smaka på en god klunk starköl.»
Detta sätt att afleda samtalet uppväckte mycken munterhet bland de öfriga gästerna, och majoren, som icke gärna kunde neka till möjligheten af detta påståendes riktighet, tog förklaringen för god, sedan han till yttermera visso hört den upprepas ett par gånger.
Allt sedan han på ett så mystiskt sätt tilltalats af kaptenen, hade Svenske afhållit sig från att deltaga i samtalet. Förlusten af kungens bref gjorde honom för öfrigt icke böjd att lyssna till de andres skämt. Han hade hoppats att få beröm för sin snabba färd och redan från första stunden vinna generalens välvilja. Och i stället hade han kommit fram som en dummerjöns, hvilken hade en väns borgen att tacka för att han icke genast fängslats.