Förmodligen funno sig hans grannar vid bordet slutligen sårade af hans tystlåtenhet; ty efter några frågor rörande den sannolika utgången af fälttåget hade de dragit sig alldeles undan. I stället för att åhöra rådmannens vidare utläggningar i politiken tog han därför, så snart måltiden var slut, afsked.
I stället för att följa gatan rakt fram, kom han nu att af en händelse vika af till vänster långs sjöpalissaden. Aftonen var utmärkt vacker och då han såg en trappa i närheten, beslöt han att stiga upp på vallen för att skaffa sig en öfversikt af terrängen framför fästningen. Och väl uppkommen på vallsluttningen af den högt liggande redutten Faber, kunde han icke nog beundra nejdens skönhet.
Han kunde nu med ögat följa den väg, på hvilken han inkommit i fästningen och som öfver vindbryggan ledde utåt fältet. Nedanför den branta backsluttningen delade den sig. Den ena väggrenen fortsatte rakt fram åt ryska sidan, den andra aftog åt höger långs sjöstranden, alltså åt svenska sidan. Den höga tallskogen, i hvilken båda vägarna fördjupade sig, begränsade synranden åt alla sidor.
Trakten var nästan ödebygd. Endast i närheten af vallen syntes några små stugor med torftak. Invånarne hade ännu icke utsökt åt sig nya byggnadsplatser utanför de skyddande fästningsvallarna och Lappvesi kyrka, som nu reser sitt torn i själfva vägknuten, skulle ännu länge få vänta på sin grundläggning.
Utom de nämnda kojorna var en hög väderkvarn den enda byggnad som ådrog sig Svenskes uppmärksamhet. Hon låg på en tämligen brant backe, strax till vänster om den väg som ledde åt svenska sidan. Svenske begrep genast att denna backe var genom sin höjd en farlig punkt i händelse af ett anfall mot fästningen. Efter hvad han trodde sig märka ledde dock den bortvända sluttningen ner emot en sumpig däld, öfver hvilken det kanske ej var så lätt för en fiende att framföra några kanoner. På andra sidan om denna däld framstucko några enstaka mindre tallar, hvilka småningom samlade sig till tätare småskog, bildande sålunda den höga furuskogens på samma gång förvakter och spejare.
Svenske lät blicken följa utefter skogsbrynet för att utröna, hvar fienden, i händelse af anfall, sannolikast, skulle uppföra sina batterier. Förhöret och i synnerhet de dunkla yttranden, som fällts under middagen om en blifvande strid, hade nämligen uppjagat hans inbillning i hög grad, så att han kände sig som vore han i närheten af en fara, ändock han icke visste från hvilket håll hon närmade sig.
Plötsligt väcktes han ur sina funderingar genom några halfhögt yttrade ord i hans närmaste grannskap. Han vände sig hastigt om för att efterse om någon af de andra gästerna möjligen följt efter honom. Men i den dunkla skymningen kunde han icke upptäcka någon mänsklig varelse. Han steg högre upp på bröstvärnet, för att bättre kunna se ned i grafven. Men icke häller där kunde han varseblifva någon. Han fann detta så mycket besynnerligare som han på röstens tonfall tyckte sig igenkänna en bekant.
Han skulle just lämna vallen, då rösten på nytt hördes, denna gång från motsatta sidan af pålverket, och nu kunde han tydligt urskilja hvarje ord.
»Förhållandena i S:t Petersburg utveckla sig allt gynnsammare», hörde han. »Vår dyrkansvärda prinsessa är likväl i största behof af vår hjälp.»
»Det är ännu omöjligt att göra något», svarade en annan i lägre ton. »Senast i dag gjordes ett försök, men det strandade på hans vanliga indifferentism. Han är sträng som Regulus och dygdig som Cato.»