Men den sig närmande ryttarskaran tycktes förakta faran. I ett enda fyrsprång syntes den vilja sätta öfver den djupa grafven och de höga vallarna. Då, utan att ännu ett skott lossats, uppkom en skockning i leden. De stannade, liksom befälhafvaren i sista ögonblicket skulle tvekat. Hästarna vrenskades och gnäggade, medan de sparkade upp sanden omkring sig. Men det varade blott ett ögonblick, i det nästa var hela den stolta linien i vild flykt mot skogsbrynet. Fåfängt ansträngde vakterna på vallen sina ögon för att upptäcka några ryttare. Det hela var som en spöksyn.
Liksom de öfriga åskådarne stod Svenske slagen med förvåning öfver hvad den kunde betyda. Då fick han se Lars, som äfven skyndat ut.
»Nå Lars, hvad säger du om sådan klappjagt?»
»Skulle kanske kunna säga något, hans nåd ... Tycker nog det hade varit bäst att icke ställa till så mycket väsen för så’nt varsel.»
»Varsel? – Säkert endast något kosackskämt.»
»Inga kosacker, hans nåd. – Svarta hästar ... stora fladdrande vingar ... ej en enda ryttare.»
»Äro dina spöken framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi se till hästarna, så att inte tomtegubbarne stjäla bort fodret.»
»När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås med syndiga lustar och begärelser ...»
»Käre Lars, spökena får du ha för dig själf, men predikningarna bör du öfverlämna åt våra präster, som du ju håller så mycket af. Bäst gör du dock, om du lämnar mig i fred för bådadera.»
»Jag har, gudnås, varit en så syndig människa», mumlade Lars med gråtmild ton. »Men nu är jag omvänd.»