Svenske var icke i lynne att vilja höra hur grundlig Lars’ omvändelse var, då han kände honom tillräckligt för att förstå att han upptäckt någon ny ölsort och var på väg att återse den hvitklädda flickan, i hvilket fall det vore bäst att han vore inomhus. Han tillsade honom därför att följa sig till stallet.
Här möttes han redan utanför af vänskapliga gnäggningar och på de stora ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken han för hvarje dag kände sig mer fäst.
»Se, det var så, att han blef litet sömstucken i
går», mumlade Lars, i det han förgäfves sökte tända ljuset i den spruckna hornlyktan.
»Sömstucken? – Hvad pratar du för dumheter», utfor Svenske häftigt. »Har jag icke sagt att han icke fick omskos, förrän jag sade till därom?»
»Går nog fram ändå, fast jag linkar ett slag, sa’ amiral’n med kopparbenet.»
»Skon är väl borttagen? Inte? Nå skynda dig då, för böfveln.»
»Kommer fort, sa’ han som klef ut genom fönstret. Det är blott den ena hofven, ty den lymmeln fick inte röra de andra hofvarna. – Han svor på att han skulle göra en sko så nätt, att hon skulle anstå själfva den vackra rådmansdottern.»
»Hvilken pratar du om? Hvad var det för en gynnare?»