»Han sade att han kände hans nåd.»
»Kände mig?»
»Ja, och så talade han så godt om gamle kungen och bjöd på utmärkt starköl och ...»
»Jag har en gång för alla sagt ifrån att du ej får släppa obehörigt folk till våra hästar», sade Svenske allvarligt. »Kom ihåg hvad du själf gjorde i Åbo. – Låt nu den sjuka foten stå öfver natten på fuktig lerjord och håll ett godt öga på den andre hästen, så att icke äfven den blir otjänstbar. – Om det finnes något fel på honom i morgon, är du icke längre i min tjänst.»
Denna skarpa tillrättavisning gjorde Lars med ens nykter. Det var första gången som hans herre lät honom förstå, att det fanns en gräns som icke fick öfverskridas ens af trotjänaren. Också var det med uppriktigt hjärta som han lofvade att förr skulle trollen få dränka honom lifslefvande än att ett tagelstrå skulle röras på hästarna.
Då Svenske återkom till rådmannen, sutto gästerna ännu vid sina vinkannor. Endast pastorn och majoren voro sysselsatta med att rulla tärningarna i brädspelslådan.
»Skock tunnor attan», ropade den sistnämnde mot Svenske, då han inträdde, »trodde jag icke att du redan gifvit dig på hemvägen för att skrika något i öronen på generalen.»
Svenske ansåg det icke löna mödan att, i den sinnesstämning majoren befann sig, fordra något slags upprättelse, utan nämnde blott i få ord att han hört ute i staden att larmet uppkommit till följd af några lösa kosackhästar, hvilka man sedan tagit fatt på vid Armilavakten.
Om än det besynnerliga uppträdet kunde på detta sätt få sin helt naturliga förklaring, kvarstod likväl för Svenske det hemlighetsfulla samtalet på vallen såsom en olöst gåta. Äfven berättelsen om hofslagaren, som sökt fördärfva hans häst, gjorde honom åtskilligt hufvudbry.
Under natten väcktes han af ett nytt larm. Nu var fienden, skrek man, i fullt tåg öfver gränsen. Så snart Svenske hunnit kläda sig, skyndade han därför till kommendanten.