»Det är, ma foi, sant, mes amis», fortsatte han, i det han vårdslöst slängde hatten på bordet utan att låtsa märka mäster Lafonts vördnadsbetygelser, »hvad den fördömde snushanen säger. Jag är sannerligen en ovärdig republikens medlem. Om jag än icke uppenbarligen knorrar öfver våra fega partihjältar sker det dock så mycket oftare hemligen. Jag ger dock icke – sacré nom de Dieu! – en möglig runstyckeskringla för all den fred och blomstrande näringar, som skulle komma i landet, om dessa bonnets de nuit, dessa fördömda nattmössor, skulle på nytt komma till styret.»
»Ah bah! – då äro våra egna höge mycket bättre», inföll en af de andra, en ung man med bleka anletsdrag och rödkantade ögonlock, under det att de samtliga slogo sig ned kring bordet.
»En sådan gudsnådelig pultron», fortsatte den förste talaren, i det han lutade sig bakåt i stolen och lade benen i kors öfver hvarandra. »Han påstod, vertebleu, att vi spelade cinque et neuf om vårt folks välfärd – mon Dieu! – och endast därför att vi vilja göra ett nytt fälttåg mot ryssen. Men jag skall lära honom att en annan gång blanda för mycket tokprat i sina predikningar.»
»Meijersdorff har rätt», läspade en tredje, en medelålders man med pussigt, skinande anlete, »prästerna, och framför allt vår högvördige motståndare Juslenius, äro nu värre än själfva bondpopulacen – men quel bruit pour une omelette! Våra stridigheter börja snart öfvergå till det löjliga. Vore det icke mycket bättre, om vi blefve hemma i landet och aldrig komme till riksdagen, utan öfverlämnade åt rådet att ensamt råda och styra?»
»Dumt käringprat!» inföll Meijersdorff kort, otåligt trummande med fingrarna på bordet.
»Mon frère ville i lugn och ro förstås, uppöfva sina förut tillräckligt utbildade smakorgan genom att resa landet ikring för att inspektera sina vänners kök?» inföll den fjärde i laget, en storväxt man med slappa, glåmiga anletsdrag, svarta mustascher. »Nej, rörelse i spelet måste det vara, om vi hafva Sveriges ära och uppkomst till mål och vilja återtaga hvad som gått förloradt.»
»Borde man icke först börja med tronföljden?» läspade den lille bleke.
»Parbleu, mes amis!» återtog Meijersdorff, utan att fästa sig vid den siste talarens fråga. »Schulenberg söker värfva oss för sina stormaktsdrömmar genom att tala om Sveriges ära och uppkomst, men hur går det väl med dina egna Geschäft, och din stora pension, cher ami? Vi skulle ju alla varda delaktiga i denna nya Salbergsgrufvan såsom en välbehöflig uppmuntran åt våra hittills öppna pungar? Hur var det, vill icke prins Wilhelm löna sin trogne minister efter förtjänst?»
»Taisez-vous donc!» afbröt den lille fete, eller, för att nämna honom med hans rätta namn, hotjunkaren vid holsteinska hofvet Jean Christophe Laforme. »Lämna hans affärer i fred, så att vi icke ett tu tre få ett nytt slagsmål på halsen. Jag skall i stället berätta för er en amusante nouvelle.»
»Om kungens senaste bal en masque i Carlbergsparken», ropade alla på en gång, »men den nouvellen har du redan berättat för oss fem gånger.»