Utan att möta något annat anmärkningsvärdt, inträffade Svenske på kvällen i Qvarnby, där han, sedan general en chef nu blifvit fullkomligt öfvertygad om hans pålitlighet af sin son, till hvilken han satte ett obegränsadt förtroende, gaf honom order att tidigt följande morgon rida öfver till general Wrangel med uttrycklig befallning att i det längsta uppskjuta striden. Wrangels marsch hade väckt generalens största förvåning, då den icke blott var ett brott mot föregående order, utan stred fullkomligt mot de mått och steg, som han själf endast få timmar förut uppgifvit sig ämna vidtaga. »Men han hade ej velat», hade han skrifvit till Buddenbrock, »lämna Willmanstrands besättning och invånare till spillo, utan ville – ledd som han var blott af mod och deltagande – gå fienden till mötes.»
Hvad följden af hans egenmäktiga tilltag skulle blifva, var icke svårt att inse, om icke Buddenbrock hann att i rätt tid komma till hans understöd. Och detta var icke lätt. Det kräfdes åtta mils marsch på de uslaste vägar. Hästarna, som för den ringa fodertillgångens skull varit spridda på bete på en yta af flere mils omkrets, hade emellertid nu blifvit hopsamlade, och om bara Wrangel kunde uppskjuta striden ännu ett dygn eller taga skydd bakom Willmanstrands vallar, skulle Buddenbrock med säkerhet hinna fram till hans understöd och hejda fienden. Sista rapporten, som Buddenbrock nyss mottagit, då Svenske kom till lägret, hade likväl gifvit vid handen att Wrangel, såsom hörande till mösspartiet, var alltför afundsjuk på en af hattpartiets förnämsta ledare för att med honom vilja dela segerns, som han trodde, lättvunna lager och därför sannolikt högst ogärna skulle hålla sig på defensiven.
Hvarje sekund var därför dyrbar för Svenske och han pressade gång på gång sin häst att falla i galopp, med den påföljd att denne snart vardt alldeles uttröttad. Svenske måste därför med våld taga en ny. Men denne var en usel krake, som snart låg flämtande på vägen, ur stånd att mera resa sig.
Denna motgång var så mycket större, som det endast återstod en fjärdedels mil fram till fästningen. Men kosta hvad det ville måste han hinna dit innan det blef för sent. En gång för alla ville han gifva ett prof på hvad han dugde till. Med rask takt borde han vara framme på kortare tid än en halftimme.
Ännu hade han ej hört något skott från Willmanstrandssidan. Mötande ryttare visste ingenting om något anfall. En af dem berättade till och med att fienden vändt tillbaka öfver gränsen.
Han hade just hunnit lossa sin väska från sadelbommen, då en ryttare visade sig uppe på backkrönet. Han kände genast igen att det var Schulenberg, på den svarta peruken och den tillgjordt förnäma hållningen. När denne fick se Svenske, hälsade han förtroligt, men tycktes mån om att ofrågad få fortsätta sin väg.
»Hvarthän, herr kvartermästare – är striden redan börjad?» frågade Svenske, icke utan ironi, då han såg att Schulenberg icke gjorde min af att stanna.
»Jag måste skynda. Öfver trettitusen ryssar äro som bäst i färd att förgöra vår lilla hop.»
»Och ni rymmer fältet?»
»Potz donner, min herre, en lägligare tid och ni skulle få göra bekantskap med min klinga.»