»Låna mig blott er häst i stället, kamrat, kunna vi uppskjuta den affären till en lägligare dag», sade Svenske leende. – »Äfven för mig är hvarje ögonblick dyrbart. Jag har generalens en chef order och måste hinna fram innan striden börjar. Jag tillåter mig därför att låna ert sto för några timmar», tillade han i det han grep fatt i betslet.
»Är min herre förryckt?»
»Mitt fulla allvar ... lämna mig er häst. Kanske arméns öde beror på om jag är framme i tid.»
»Om ni än vore en ny Simson, kunde ni intet uträtta där. – De våra komma för öfrigt snart denna väg tillbaka. – Jag har själf måst bana mig väg genom de ryska linierna för att utfinna den bästa återtågsvägen. Har ni icke hört hur det skjutits i flere timmar? Au revoir, min herre!»
I det Schulenberg yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och slog i detsamma till Svenske med handtaget af sitt ridspö så att denne måste släppa sitt tag. I nästa ögonblick var han försvunnen.
XVII.
Solen stod högt på himlen, då Svenske närmade sig det öppna fältet framför fästningen. Han hade uppbjudit all sin kraft för att hinna fram så fort som möjligt. Då och då hade han stannat och lyssnat. Men ännu hade intet skott uppväckt nejdens ekon.