Men det var för sent. Det var ingen längre som följde honom.
Ett regn af kulor som slog smattrande mot pålverket, nådde äfven honom och kom honom att falla innan han hunnit halfvägs.
Inne i staden rasade striden ännu i flera timmar. Väldiga flammor ringlade sig upp mot himlen från de brinnande husen. Det var icke längre en kamp, det var ett blodbad, där de mördades jämmerrop endast öfverröstades af segrarnes vilda dryckessånger.
XVIII.
Ett år hade gått sedan de i föregående kapitel skildrade händelserna ägt rum och berättelsens trådar förena sig nu åter i hufvudstaden.
Det var en kall men solig höstafton 1742. Tornspiror och fönster glittrade i den röda aftonbelysningen och i det lugna vattnet mellan Staden och Skeppsholmen, där de många finnskutorna kastat ankar, aftecknades som i en spegel konturerna af deras skrof och tackling.
Men inne i de smala gränderna var det redan skymning, så att det var ganska svårt att kunna urskilja hvar skylten hängde, som utvisade ingången till det för alla stockholmare bekanta härberget »Holländska Thun».