Detta kunde dock ha sina fördelar, hvilket nog insågs af det par, som tagit sin tillflykt i den mörka portgången.
Han hviskade henne nu något i örat, som kom henne att skratta; men då han ville ta ut betalningen med en kyss, skrek hon till och flög sin kos uppför trappan.
Dörren till källarsalen öppnades i detsamma och i ljuset, som utströmmade därifrån, kändes han igen som en stor, rödbrusig gardeskorpral i hvitpudrad peruk och gula knäbyxor, där han stod som bäst och skyldrade på lek efter henne med korsgeväret.
Det var en egen syrlig dunst, som slog emot en, då man inträdde i källarsalen. Det luktade på en gång af gammal instängd tobaksrök, utspildt öl samt af oset af gammal kumminost och gräslök.
De smårutiga fönsterna voro sorgfälligt stängda med säkra bommar och endast oljelampan framme på disken och de flämtande glöden i spiseln, fingo bäst de förmådde söka skingra det rådande dunklet. Kring ett stort bord midt på golfvet sutto några borgare med tennmuggar och trästånkor framför sig, sysselsatta med att drifva väldiga rökmoln ur sina korta pipor. En källargosse höll på med att skölja några glas i en hög tvättbalja vid spiseln och resa dem på kant utefter den breda spiselkransen.
Ställets Hebe, som tronade på sin stol bakom disken, såg förstulet på gästerna, under det att hennes granskande blickar öfverforo ett tiotal karotter af hvitt porslin, fyllda med plockfink och andra älsklingsrätter. Själf såg hon ganska respektingifvande ut, fetlagd och rödkindad som hon var, i sin bindmössa och brandgula redgarnströja.
»En mugg till af detta ölet, vackra Fiken!» ropade en af gästerna, en grofväxt karl, med svartmuskigt anlete.
»Ja, det är då visst som amen i kyrkan», inföll hans granne, då hon öppnade luckan på golfvet, för att gå ner till ölförrådet, »att så sannt jag heter Göran Smedman, som hade krambod vid Packartorget, måste man icke draga på sig polska buffellädersstöflar om man skall gå ut när höstvätan börjar ... och hafva två stadiga, handfasta lyktgubbar, som kan dra’ upp en ur smutshögarne.»
»Och så kommer en sömnig hyrkusk», återtog den andre, i det han blåste upp sitt rödbrusiga ansikte och slog sin tjocka näfve i bordet, »och då ... pladask ligger man där i mörkret. Nej, hederligt folk kan snart icke gå på gatorna, utan måste bära sig såsom kungar och morianer.»
»Gårdsägarne borde åläggas, bror Flåberg, att åtminstone en gång i veckan sopa gatan utanför sina hus, så att man kunde ta’ sig någorlunda fram nattetid», inföll den tredje i sällskapet, hofperukmakaren Ludvig Reincke.