»Nattetid? Nej, nu går det igen, sa’ Frodbomskan om svagölet!» – skrattade slaktaren hest. »Bror Smedman vågar sig, ta’ mig ock böfvelen, icke ens att tala om att gå ut nattetid.»
»Minns på Eriksberg, härom da’n? Hm! Icke långt borta för bror själf», svarade den förre, med en menande blick på Smedman.
»Det ordet pliktar du för med nio daler, mäster hårfin», sade slaktaren, i det han på nytt slog handen i bordet.
»Jag gör en konst i dina dalrar! Hela skrået känner nog hurudan gnidare du är.»
»Gnidare kan du vara själf och inte jag», sade slaktaren i det han i vredesmod reste sig från bordet.
»Sakta, go’ vänner», inföll nu Smedman medlande. »Bror Flåberg är ingen gnidare, det skall vår Herre veta. När pipbruket gick omkull och jag måste cedera bonis för den dåliga kreditens skull, så lånade han mig hundra blanka plåtar.»
»Och testamenterade jag icke med varm hand en lika stor summa till en ny messhake åt prästen i Jakob?»
»Ja, med förord att gifvarens namn skulle stå i kyrkoboken och inrikestidningarna», invände perukmakaren försmädligt.
»Nej, vet nu skäms, din sakramentskade hårtång», skrek slaktaren, »för nu gnisslar du värre än trähästen på Hötorget, då någon rider på’n. Hin må vidare vara i brorslag med dig längre. Jungfru – betala!» skrek han, i det han med beslutsam min tog sitt spanska rör från spjället. Han ville dricka sitt öl vid ett annat bord.
»För mig kan du gärna sitta i femtusen år där borta på bänken», sade perukmakaren i försmädlig ton, »och dricka öl så att det växer brunnskrasse om halsen på dig – utan att jag skall kännas vid dig, du ilskna kanalje.»