»Noch ein Stock, sa’ tysken – skål munsjör Bisot! Det var ju så du hette? Hur smakar ölet? – Bättre hos fader Turgot, var det? – Men skulle vi icke rätt och slätt kunna dricka brorskål – jag har, skam till sägandes, ett hus där uppe på Regeringsgatan bredvid Buddenbrockens. Där ska’ ni få bo till döddagar, om ni vill hålla till godo. – Se så, öppna korpgluggarne nu, mäster hårtång, för du får stå fadder ... Hvad för slag? – Vill herrn icke göra besked i vinet, när jag stigit upp för herrns skull!» – skrek slaktaren, ursinnig, då Bisot syntes tveka, i det han slog vinglaset i väggen, så att det splittrades i smulor.
»Nå hvarför står du då och menar och menar och väger på hufvudet?» fortsatte han då Bisot skyndade sig att dricka honom till. »Tror du kanske att jag icke druckit brorskål med grannare peruk än din i mina dar. – Trå ta mig om jag nånsin går på något kaffehus mer. – Dåligt folk, snarstucket folk! – Gamla kärnrasen den är utdöd, alldeles som hornboskapen. – Hör hit, jungfru nosgrann! Hvad har hon klottrat upp åt sig på brädet? Hvad för slag? Femton plåtar, sa’ hon. – Nå så skynda på då, sa’ roddarmadamen åt rospiggen, som satt på grund.»
Mäster Flåberg ville nu gå utan att ens taga rocken på sig.
»Stanna Flåberg, för stopp och belägg», sade perukmakaren, i det han grep slaktaren i kragen, men var nära att själf falla under bordet.
»Nej stopp och belägg», skrek denne, som redan ändrat sin mening. »Nu ska vi alla tömma försoningsbägaren. – Nattstånden ovänskap, och nattståndet dricka luktar illa. Hör hon, flicka lilla, ett mått af det bästa – men tappa inte grumset med.» –
De fradgande muggarne tömdes om igen och om igen flere gånger. Då slaktaren ändtligen sent omsider befann sig på hemväg från »Holländska Thun» efter att med tårar i ögonen tagit afsked af den spenslige perukmakaren, var det Bisot, som fick äran att leda honom hela vägen. Det var äfven till honom, som han anförtrodde, under strängaste tysthetslöfte förstås, att enligt hans ringa uppfattning det verkligen var Buddenbrocks skuld att tiderna voro så dyra och att hafretunnan kostade en daler mer än under förlidna året. »Men välkommen till mig, när bror vill», slutade han sitt prat – »för jag bryr mig icke för ett halft runstycke om hvad den mesen Smedman pratade om dina intriger vid riksdagen. Han lefver nu på nådebrödet, den gamle kraken, och är därför litet ilsket afundsjuk på folk i en bättre ställning. – Nej, kom mans bara hem, ska’ bror få se. Se så kom nu! – Godt öl ur ordentliga stopmått ... inte sådana där fingerborgar, som halfstopen på krogarne ... Nå så farväl då till härnäst.» –
Med dessa ord skildes han från sin nya bror. En stund senare lyckades det äfven för åldermannen att få ett säkert tag om sin portklapp och hålla sig kvar där så länge att han kunde komma in.
