XIX.
Det var en vacker, solig vinterafton. De gröna slessingsgardinerna för fönsterna till biskopens lilla rum, voro halfslutna och genom öppningarna kom solljuset i täta strålknippen genom rummet och satte fyrkanter på golfplankorna. Sinius och biskopen voro inbegripne i samtal.
Denna gång gällde prostens öfvertalningsförsök helt visst någon viktig fråga; ty den varsamhet och grundlighet, hvarmed han inledde den, gränsade nästan till det komiska.
»Ingalunda min tanke att lasta kunskapen om andra folks seder och bruk», svarade Juslenius på en af hans frågor. »Hæc sunt facienda, neqve illa omitenda, säga romarne. Men kunskapen om vårt eget bör likväl gå i främsta rummet.»
»Nihilo nihil fit», – svarade prosten med en misstrogen skakning på hufvudet. »Om man icke känner något annat än sig själf, torde det vara svårt att utveckla sig till något högre. Vi ha ofta här i Sverige större svårighet att af en lysande, öfverlägsen tanke bringa fram något verkligt, än våra grannar att af ett solgrand skapa hundra volymer.»
»Vår ungdoms stora lust efter utländska resor kväfver de gagneliga företagen.»
»Min ärade bror har rätt äfven härutinnan. – Men om de utländska resorna äro så skadliga, hvar skola våra unge män få afhöra en Bass och Becker i Halle, kemister sådane som en Stabell, filosofer som Wolf i Marburg, Quesnay i Paris, Trochin i Amsterdam, Albinus, Gravesand, Boerhave, Haller och van Swieten i Leiden, och ...»
»Jag har icke sagt», svarade biskopen något ifrigare, »att icke den svenska vetenskapen bör söka lärde mäns råd i alla land – min käre bror har i sanning ganska litet af de gamles konst att höra på innan han svarar. – Jag har endast sagt att vår ungdoms lust efter utländska resor kväfver många gagneliga företag och jag påstår nu att denna min åsikt hvarken är orätt, falsk eller vilseledande.»
»Skulle det icke vara af lika stor nytta för vår ungdom att på närmare håll få deltaga i striden mellan Lockes och Leibnitz’s tillhängare som att strida för Gyllenborg eller Åkerhjelm?»
»Hm! ... Tvärtom.»