Biskopen tog ett steg tillbaka.
»Det är om mig alltså! Jag skulle ta emot förrädarepengar? – För att jag skulle medverka till att man skulle släppa dylika olycksfåglar, som med skryt och högmod skriat upp hela landet till krig? ... De skulle skrämma vilddjuren i skogen, sade de, och i stället sprungo de som harar och voro glada att finna skydd hos fienden! Man skulle lämna dem onäpste?»
»Min vördade broder förifrar sig ... Detta hade jag icke menat ... Men vi ha mist Finland. Det få vi kanske ej tillbaka. Men ej få vi det bättre igen om vi nu taga de båda generalernas lif?»
»Hvad som sker står i Guds hand», sade biskopen allvarligt, i det han fäste en genomträngande blick på Sinius, »men framför allt är det vår plikt att laga så att vårt land icke blifver ett nytt Polen. Sådana uslingar, som icke hafva något visst fädernesland utan ständigt och jämt föra på tungan att alla folk äro lika goda, må de göras evigt biltoge, må de irra jorden rundt som Jerusalems vandrande skomakare, må de städse sakna hem och fristad! – Men de som förråda det land de kalla sitt må de straffas med bilan.»
»Det är framför allt kyrkans plikt», fortsatte han, i det han rätade ut sin ståtliga gestalt, »att hålla heder och rättrådighet under armarne, ty på deras helgd hvilar hela vår andliga och moraliska framtid. Får allt glida ned för samma lutande plan, hvarpå vi nu kommit och som hvilar på en blödsint människokärlek, utan kraft och nerv, då skall det förvisso inte dröja länge innan vi stå vid afgrundens rand.»
»Icke var väl svenska folket bättre i vår ungdom», invände prosten undvikande.
»Visserligen inte, moraliter; men det fanns mera ursprunglig kraft. Olyckor möttes med mera mod än som nu finnes för en enda liten motgång. Hvad är orsaken, om icke förströelselusta och håg för fåfänglighet! – Se blott dit ner i gränden! Se på alla dessa nyhetskrämare och prånglande köpmän, funnos de väl till i vår ungdom?»
»Om fiskaler och uppsyningsmän sågo bättre efter, voro helt visst våra gator snart rensade.»
»Nej, se dit ner», upprepade biskopen, i det han drog ifrån slessingsgardinerna. »Se denna flock af liderliga sällar, som dagarne i ända säljer böndagstexter, nattmössor, almanackor, svafvelstickor och lackstänger i stället för att hållas till ärligt arbete vid våra manufakturverk.»
»Kan väl så vara, ärade broder men det torde likväl vara klokast att icke döma den närvarande tiden allt för hårdt. Min ärade bror hade själf tillfälle i sin ungdom att visa sina pas de rigaudon eller utföra en vacker engelsk eller fransk kontradans på Lorenzberg eller vid träsket – vår tids ungdom dansar polska och branickula på »Förgylda råttan» eller »De tre solar?» – Om förr i världen hoffolket gladde sig åt Molières, Renards och Destouches komedier får allmänheten nu i stället läsa sådana komedier, som Jeppe på berget, den pratsjuke barberaren, den pantsatte bonddrängen etc. – Och om man förr», fortsatte prosten med ett insinuant småleende, »i vissa sällskap tog sig en tour piket eller ett parti l’hombre eller revérsi, få de nu finna sig i att spela femkort, polskt pass eller lurlanter.»