Biskopen kunde intet annat än skratta åt dessa besynnerliga jämförelser mellan gamla och nya tiden. Prosten hade emellertid skickligare sopat igen spåren efter sitt återtåg än han lyckades maskera sitt anfall. Han fick vara nöjd därmed. Det hörde till de sju orimligheterna, tänkte han, att vinna något positivt hos en sådan tvärvigg som Juslenius. Efter att ytterligare sagt några ord i likgiltiga ämnen aflägsnade han sig. Generalernas sak var enligt hans åsikt förlorad. En stund därefter sågs han vandra öfver Norrmalmstorg mot mynningen af Regeringsgatan.
Ett stycke upp på sistnämda gata möttes vid samma tillfälle en kavaljer och en dam. Kavaljeren hälsade med utsökt behag och på den eleganta dräkten, den väl friserade peruken samt den vårdslöst förnäma hållningen kunde man redan på afstånd känna igen hvem det var.
»Ah – quel bonheur, mademoiselle», läspade han. »Ett så agreabelt rendezvous på en så ful afton!»
»Ärnar sig monsieur till baronens i afton?»
»Certainement! – Man kan ju icke helt och hållet draga sig undan.»
»Hvilken olycka har icke träffat de stackars människorna ... Man får ju nästan migraine af att höra deras klagovisor. Ma soeur tror dock fortfarande att hennes man, generalen, skall, malgré tout, draga sig ur spelet. Quelle chimère?»
»Bien possible, ma foi. Mig synes det dock som en ren impossibilitet. De sakna ju hvarje moyen?»
»Madelaine har än en gång skrifvit till Holland.
De femton tusen dukaterna äro redan slut. De ha’ mist både pensionen och partipengarne.»