»Än baronens förlofning?»
»Den blef inte af. Hon vägrade resolument ... Hon hade fadrens löfte att icke tvingas.»
»Det gör mig i sanning ondt om den gamle mannen», återtog Laforme tankfullt. »När man hela dagen insuper kammarluften, är man ju alldeles oduglig att uträtta något med geni. Hela ens matsmältning blir derangerad. – Men hvad sade jag väl åt den aimabla friherrinnan innan jag reste till Paris för ett och ett halft år sedan? – Madame, sade jag, gör inte för mycket tapage för sådana bagateller som det publika. Det är vraiment ovärdigt för gens de condition att melera sig med detta packet, som hela dagen skriker om den dygdiga frihetens florerande. En vacker dag kommer madame att råka ut för en stor chagrin ... Och nu kusin, voilà la consequense! – Ah – quel peuple! – Man fängslar en gammal brav general, som gjort högstsalig kungen de största tjänster, och nu vilja dessa ociviliserade barbarer rent af decapitera honom.»
»Jag ryser för den förfärliga tid, hvari vi lefva», sade fröken Liewen, i det hon svepte sin sammetssallopp närmare om lifvet. – »Vore det icke för Madelaines skull, hade jag för länge sedan lämnat residenset ... Ah – mon Dieu! ... En soldat med korsgevär vid porten!»
»Meijersdorff har lämnat mig ett passe partout ... Han lofvade att i afton göra sin visit hos friherrinnan för att hjälpa oss att skingra hennes douleur.»
»Stackars vår baron!» suckade fröken Liewen i det hon kastade en kokett blick på Laforme, som artigt lämnade plats för henne att instiga genom porten. »Att Ulrika fortfarande skall vara lika otillgänglig för hans behag! Men hur var det, hennes finske celadon var ju nära att sprängas i luften där borta i Willmanstrandska aktionen?»
»Vill verkligen minnas att jag hört något ditåt! Han lär hafva flytt undan till en bastion och sökte döda baronen, då denne uppmanade honom att angripa fienden.»
»Och hans långa förfärliga betjänt! – Genom hans oförskämda framfusighet fick Madelaine ett efterlängtadt tillfälle att förbjuda sin dotter att besöka gamla Beata, som gjorde sitt bästa att uppfylla flickans hufvud med alla möjliga barnsligheter. Hvad den inhemska adeln har ringa nobless uti sig! ...»
En stund därefter suto Laforme och fröken Liewen vid ett svart, lackeradt bord och spelade kometen, sällskapspelet på modet. Midt emot dem sutto friherrinnan Buddenbrock och prosten Sinius, hvilken senare, tack vare de holländska dukatpåsarne, varit en trägen gäst vid hennes afton-cirklar, oaktadt han officielt räknades till det motsatta partiet.
Friherrinnan hade åldrats mycket under sista året och nu mera lyckades det icke längre för det skickligt utlagda sminket att fullständigt dölja fårorna i hennes ansikte. Men ögonen voro de samma. När hon såg upp från korten och lät sina blickar irra kring rummet var det ännu samma genomträngande skärpa i dem, samma uttryck af viljekraft och ihärdighet. Plötsligt sjönko hennes händer ner på bordskanten, blickarne irrade tankfulla, nästan drömmande, öfver den urblekta sammetsplysen, som utgjorde väggklädnaden.