»Men hvar är belle Ulrique?» frågade någon, under den tystnad som följde.
»Hon är lik den förtrollade prinsessan», sade Laforme, »som icke visade sig förr än solen gick upp? ... Och vår baron, som låter så länge vänta på sig!»
»Ulrika är inne hos pappa», svarade Buddenbrock. »Hvar baron Meijersdorff håller hus är mig däremot fullkomligt likgiltigt.»
»Henrik», inföll friherrinnan förebrående. »Att tala i sådan ton om en af de bästa vännerna till vårt hus!»
»A propos baronen», skyndade Laforme att infalla, »var det ju sorgligt att fänrik Tallklang dukat under i vinterkampanjen.»
»L’aimable garçon!» inföll fröken Liewen. »Aldrig tröttnade han på att berömma sina förträffliga egenskaper, sitt vackra hår och sina nya propra kläder?»
»Och skröt ständigt öfver den gunst han hade hos fruntimret?»
»Just han, mitt herrskap. Han förkylde sig, le pauvre homme, helt oförmodadt i kajutan på jakten Hartassen och en vacker dag seglade han på egen hand öfver till de elyseiska fälten. För mången dam här i staden torde det vara en rätt artig förlust?»
»A propos fänrik Tallklang», inföll fröken Liewen, »hörde man någonting af den unge mannen, Svenske, eller hvad han hette, hvilken en tid gjorde så mycket uppseende här i residenset?»
»Certainement ... Han lär ha stupat på något curieust sätt i Willmanstrandska aktionen?»