»Man kunde se på hans blå, stirrande ögon och konstiga later», sade friherrinnan, i det hon flyttade sig högre upp i länstolen, »att det var en sådan där boutefeu, som endast skulle stifta oreda dit han kom.»
»Svenske är min vän, min mor», sade Buddenbrock allvarligt. »Så vidt jag känner uppförde han sig under kampanjen som en i allo tapper och modig officer. Många sådana män i vårt gamla Sverige och vi skulle må hända nu haft det mycket annanledes.»
»Quel ferveur, mon ami?» utropade Laforme, i det han reste sig, »jag vill den unge mannen i sanning intet ondt. För mig må han gärna ha visat så mycken feghet som helst mot våra fiender.»
»Svenske feg?» utbrast Buddenbrock och for upp af stolen. »Det var en ny sida af honom. Med de ännu öppna såren efter fäktningen vid Willmanstrand, rymde han från ryssarne, just som de skulle föra honom
öfver gränsen och uppbådade på egen hand en skara bönder i Karelen, med hvilken han gjorde våra fiender större afbräck än alla dessa lärda återtåg, efter franskt recept. Olyckligtvis lär han ha stupat ...»
Han afbröt sig hastigt. Det lät som skulle något tyngre föremål fallit ned i salen, dit dörren stod halföppen. Men när kaptenen med armstaken i hand såg efter hvad det kunde vara, upptäckte han intet ovanligt, och i rummet där innanför hörde han sin far med hög röst diskutera med vaktofficern.
Han stängde dörren med en axelryckning, liksom hade han därmed velat frigöra sig från den obehagliga känsla han erfor, och gick ut.
De öfriges inbillning var i hög grad uppjagad. Den ena gissningen aflöste den andra om hvad bullret kunde betyda och det dröjde en god stund innan samtalet åter kom att röra sig kring andra ämnen.
»Det lär ha varit en hård strid vid Willmanstrand», sade slutligen prosten. »Det har alltid varit sagdt att den unge mannen stupade där. Han är biskop Juslenius’ systerson och jag har hört det berättas af biskopens egen mun.»