»Att det nu var något, kunde jag bestämdt höra», sade fröken Liewen lyssnande. »Hvad är klockan, kusin Laforme?»
»Elfva», sade friherrinnan i det hon såg på pendylen.
»Då skola vi minnas denna timmen. Det hade säkert något att betyda», sade fröken Liewen, i det hon ryste till.
»Varsel och syner, föra alltid något med sig», sade prosten högtidligt. »Vår Herre låter icke sina barn fara vill utan att under stundom låta dem märka sin mäktiga hand.»
»Parbleu, mina damer, och till och med ni, ers vördighet, synas ju vara helt consternerade af denna bagatellen», sade Laforme, under det han återtog sin teatraliska ställning på golfvet. »Hvilken superstition att tro på andar och spöken!»
»Kanske något händt Ulrika?» utbrast friherrinnan oroligt.
»Ah, nu vet jag hela historien», återtog Laforme med ett tillgjordt skratt. »La belle Lucinde gick kanske ut för att beundra det vackra månskenet i sällskap med vår allvarlige kapten. Förmodligen har någon katt skrämt henne. De små djuren äro så sensibla i mörkret.»
»Ni gör mig en verklig tjänst, kusin», sade friherrinnan utan att låtsa höra hans skämt, »om ni tar armstaken där borta och än en gång undersöker salen. Kan hända har någon af de råa soldaterna smugit sig upp från vakten och ofredat Ulrika eller min kammarjungfru. Jag tyckte alldeles nyss att det lät som en fruntimmersröst skulle ropat på hjälp.»
»Med största nöje», sade Laforme, i det han närmade sig bordet, hvarpå armstaken stod. – »Men om något luftdrag skulle blåsa ut ljusen, skulle jag knappast på egen hand kunna hitta rätt i detta gamla hus.»
»Tolluntur in altum, ut lapsu graviore ruant», sade prosten med ett godmodigt leende, »eller, som det heter hos oss: stiger upp som en morgonsol, faller ner som en skinnpäls.»