Prosten hann icke längre utveckla sina lärda funderingar, ty fröken Liewen afbröt honom ifrigt med de orden:
»Skynda er då, kusin – Madelaine är orolig!»
Hon steg upp i detsamma och räckte Laforme armstaken.
Men det syntes tydligen att dennes courage var i det närmaste borta. Hade han icke nyss förut hållit ett sådant tal mot vidskepelse och spöken torde det ha varit ovisst huruvida han icke med något nytt svepskäl sökt draga sig ur spelet. Men nu måste han däran för skams skull och, samlande all sin viljekraft, gick han mot dörren, som han öppnade på vid gafvel och lyste inåt salen.
Men hvad som nu hände kunde han aldrig riktigt förklara. Det kändes som om någon blåst honom i ansiktet. Detta kom honom genast att vackla. Så släppte han armstaken, som föll med en duns i golfvet och skrämde upp de båda damerna från sina platser, samt kom prosten att knäppa ihop händerna, medan alla på en gång frågade hvad det var.
Laforme hade icke lätt att besvara den frågan. Han mumlade några mystiska ord om det »sällsammaste», det »underbaraste mellan himmel och jord, som ingen menniska förstår», men undanbad sig emellertid alla vidare spörsmål.
* * *
Det var ingen med hvilken general Buddenbrock hellre samtalade under dessa olycksdagar än sin dotter. Men också hade Ulrika undergått på sistone en märkbar förändring. Man igenkände icke längre i henne den koketta världsdamen som på den kungliga assemblén ådrog sig allas blickar, eller den glada, lifliga flickan, som under Liljeholmens ekar narrade kavaljererna till det ena hoppet vådligare än det andra för att få henne till sitt vif. Allt ifrån den dag, då modren, till följd af Lars’ besynnerliga anklagelse, fått kunskap om hennes förhållande till Svenske, hade hennes väsen liksom blifvit ett annat. I stället för att skämta med allt och alla, blef hon tyst och allvarsam; men intog detta oaktadt allas hjärtan genom sin enkla okonstlade vänlighet.
Blott en enda gång sedan Svenske lämnade hufvudstaden hade hon uppsökt gamla Beata och det hade skett på hennes mors egen önskan, då den gamla insjuknat och ingen visste hur hon kunde ha det i sin ensamhet. Här hade hon emellertid fått höra, att Svenske stupat i den blodiga striden vid Willmanstrand. Men om hon än för sin kära gamla tant gaf luft åt sin smärta vid denna på en gång så sorgliga och oväntade underrättelse, kunde likväl ingen af hennes närmaste omgifning i hemmet förmärka af hennes sätt att denna dag icke varit lik alla andra. Endast Meijersdorff, som nyss hemkommit från kriget och allt enträgnare anhöll om hennes hand, tyckte att hon denna dag visat sig mer än lofligt ohöflig mot honom. Då han icke upphört med sina frierier hade hon slutligen rusat in till sin far och slagit sin arm kring hans hals samt med tårar i ögonen bönfallit om att icke tvingas i sina känslor, hvartill denne genast med rörelse samtyckt.
Efteråt hade hon af sin bror fått höra att det likväl icke var så säkert att Svenske stupat; utan att många trodde att han ännu lefde fast i rysk fångenskap. I sådant fall kunde man hoppas på återse honom efter krigets slut. Detta hopp hade också, utan att hon vidare reflekterade däröfver, hittills hållit hennes mod uppe. Det var den fasta punkt, kring hvilken hennes tankar sväfvat i sorgsna stunder.