Samma afton som den händelse, vi nyss omtalat, tilldrog sig i friherrinnans sällskapsrum, hade hon tillbragt skymningen under samtal med sin far. Hans sinne hade varit i hög grad upprördt. Samma dag hade han nämligen fått veta att hans vedersakare utkastat det påståendet att alla de originaldokument, hvaraf han lämnat afskrifter, voro falska, hvarför de fordrat att de skulle föreläggas dem i original, ett yrkande som han redan långt förut med yttersta häftighet afvisat. Meijersdorff, hvilken vid flere tillfällen under hans fångenskap visat sig vara en god och tillgifven vän, hade nu begärt att få lämna dem åt konungen personligen. Denne, hade han sagt, var allt för lifligt intresserad i sina gamla krigskamraters öde, för att icke skulle låta sin motvilja mot friherrinnan fara och söka rädda honom. Det var ju allmänt kändt att konung Fredrik aldrig hyste långvarigt agg mot någon och Buddenbrock kunde därför icke finna annat än att planen var god. Ulrika hade äfven rådt sin far till detta steg, då hon, trots sin motvilja för baronen, ansåg honom ur stånd att missbruka hennes fars förtroende. Då därför betjänten anmälde att Meijersdorff hade vakten och önskade ett samtal med generalen, hade hon än en gång med några uppmuntrande ord sökt skingra dennes tvekan.
Hon väntade sedan utanför i salen att samtalet mellan dem skulle taga slut. Mörkret inbröt. Hon såg hur den ene vandraren efter den andre skyndade förbi fönstret i månskenet. En och annan vände sig om då de kommo till hörnet och sågo nyfiket upp mot fönsterraden. Så vände de sig om och fortsatte sin väg och ljudet af deras steg dog bort. Det var återigen endast de månlysta, glittrande snödrifvorna som mötte hennes tankfulla blickar då hon såg ut.
Slutligen tröttnade hon att vänta.
Den stora salen gjorde också i saknad som den var af sin vanliga inredning, ett intryck af ödslighet, hvilket ännu mera ökades af den egendomliga belysningen af månen från ena sidan och af den flämtande lågan i spiseln på den andra.
Midt emot fönsterna var en stor spegel, afdelad på midten, infattad i väggen. Och till venster om generalens dörr hängde en hautelissetapet i granna färger, föreställande någon händelse ur gamla testamentet. Med undantag af det prydliga, fast tunga gipstaket, var detta de få minnen, som funnos kvar efter den glans, hvarmed salen i forna dagar varit inredd.
Dörren till förmaket stod på glänt. Ulrika hörde hur Laforme skämtade med fröken Liewen.
Nu nämnde hennes bror Svenskes namn. Detta var för stark dragningskraft för att hon skulle kunna återhålla sin nyfikenhet. Med tysta steg, liksom hon trott sig göra någon dålig gärning, smög hon sig öfver golfvet. Men knappt hade hon hunnit halfvägs, då några ord, som yttrades där inne, kommo henne att vackla till baka och med ett skrik segna till golfvet.
Det var detta skrik som förmått hennes bror att afbryta sin berättelse. Han hade genast insett orsaken till detta sällsamma ljud, hvilket likt ett spökes susat genom rummet. Men han kände äfven sin systers hemlighet och ville icke öka smärtan af det sår han ovetande kommit att vidröra, genom att omtala hennes närvaro för det öfriga sällskapet eller själf låtsa om att hon hört hvad han sagt. Han tog i stället, såsom nämdt sin hatt och begaf sig ut i staden.
Det dröjde en stund innan Ulrika återfick medvetandet. Då hörde hon sin far, vid det att dörren öppnades till generalens rum, säga:
»Där inne i förmaket finner ni friherrinnan och damerna, min bäste vän», samt därpå tillägga hviskande: »Det är alltså aftaladt att jag om några dagar återfår de dokument jag nu lämnat.»