»Sur mon honneur, herr general», svarade baronen.
I det samma slogs dörren igen. Meijersdorff tog några steg, som hade han ärnat sig till förmaket; men plötsligt tycktes han få en ny tanke. Där såg han ju idealet för alla sina drömmar, la belle själf sitta vid fönstret så tyst för sig själf i månskenet.
»Ma foi, kusin», sade han i det han hälsade, »det tyckes i sanning som skulle lyckan i dag vara synnerligen nådig, då hon låter mig få se mer än blotta skymten af kusins fagra anlete.»
»Ni har ju varit borta så pass länge, att jag synes er något rar», svarade Ulrika stelt, i det hon reste sig.
»Parbleu, så stolt och tillbakavisande! – Icke är väl jag den enda orsaken till kampanjens olyckliga slut ... Pjesen är nu likväl à la fin, som harlequin säger i komedien, och vi kavaljerer kunna åter få tillfälle att böja knä för våra damer utan att störas af några skärande trumpettoner.»
Detta sätt att skämta bort allvarliga ting gjorde ej något gynnsamt intryck på Ulrika.
»Hvarje redlig svensk», svarade hon i det hon höjde rösten, »borde känna sorg, men icke glädje öfver att så är!»
»Aldrig kan jag vara i lag! – Än är jag för triste, – då är jag blott en politisk ränksmidare, än för glad, då är jag en landsförrädare ... Ack, om kusin visste», afbröt han sig i det han fattade hennes hand – »om kusin visste hur högt jag älskar henne? ... Så grym! ... Säg att kusin samtycker till vår trolofning ... Kan ej åratals trohet och kärlek uppväga en stunds nyck eller någon flyktig ungdomskärlek, som slocknat kanske lika hastigt, som den tändes?»
»Kusin Meijersdorff känner mitt svar ...»
»Ni är hård, kusin ... Är detta lönen för min trogna kärlek? ... Att föredraga en yngling, en boutefeu, som kunde rida grensle öfver värjfästet utan att värjan miste sitt läge, en ...»