»Spara dessa liknelser! Ni sårar mig.»
Hon reste sig upp för att gå.
»Sårar kusin?» upprepade han, i det han fattade hennes hand och höll henne tillbaka. »Förlåt mig, men jag är nästan från mina sinnen vid tanken på att den mannen nu är borta, som var det mäktigaste hindret mot min lycka.»
»Hvilket hinder? ... Hvilken man är borta?»
»Är det då icke allmänt bekant i residenset att fänrik Svenske dött i fångenskapen?»
Ulrika såg på honom ett ögonblick. Det låg kanske en smula förakt i blicken. Men eljest kunde intet märkas i hennes min, som tydde på någon inre rörelse.
»Ni borde känna mig tillräckligt väl», sade hon kallt, i det hon slog sitt hufvud till baka med en stolt åtbörd, »för att veta att det ej tjänar till något att så här indraga mitt hjärtas tankar i diskurs. – Min hand kan jag icke råda öfver», fortfor hon strax därpå, liksom hon velat i ett enda andedrag uttrycka allt hvad hon tänkte, »men om kusin vill uppföra sig som en sann, en verklig ädling, spara då sina föreställningar till den stunden, då jag tvingas till brudstolen ... Det bör ju kännas dubbelt retande att bedja en fånge om en ynnest. Ni förvånas kusin? Tror ni ej jag ser bojan under silkesvanten? ...»
»Ack, kusin Ulrika, hur kan ni tala så? Det är ju jag som de tout mon cœur vill vara kusins slaf ... som under hela mitt lif vill vara det. Lifvet vore det minsta prof på kärlek, som jag ville hembjuda kusin som offer, men offra då något för mig ... älska mig, åt minstone så mycket som souverainen älskar sin favoritslaf.»
Han talade nu med verklig värme och Ulrika kände sig nästan förbryllad.
»Ni drifver mig till en usling om ni längre nekar», fortfor han. »När allt här hemma är slut – när vi fått lämna detta grymma folk, som tagit din faders lif ...»