Det var en lång glänsande blick, som Ulrika nu fäste på hans upprörda anletsdrag. Hinden, då hon plötsligt varsnar vargen i det tysta skogssnåret blickar troligen på samma sätt. Det var som om hela hennes själ på en gång blef upplyst genom dessa däfna, frågande pupiller. Men hon sade ingenting. Uttrycket i hennes anlete var dock mera vältaligt än ord.
Under hela samtalet hade eldskenet från de falnande glöden i den stora spisen spridt sitt fantastiska sken öfver väggarne i rummet. Men först nu kom hon att gifva akt därpå. Det var, tyckte hon, alldeles om skilderierna på den höga hautelissetapeten skulle fått lif och bilderna röra sig i det egendomliga, rödaktiga skenet, när de reflekterades af den stora väggspegeln.
Meijersdorff hade aflägsnat sig. Han hade troligen funnit att enträgenhet gagnade till intet inför så mycken beslutsamhet och viljekraft. När hade hon ej lagt märke till, så koncentrerade sig alla hennes tankar kring den mörka punkt, kring hvilken de ständigt rörde sig och som han nu med ens så brutalt blottat. Hennes fars lif? Nej, det måste vara en hemsk dröm. Det kunde ej vara möjligt att människorna voro så onda.
Hon tog ett par steg utåt rummet. Den djupa tystnaden i det stora ödsliga rummet, med dess mörka gömslen innebar redan i sig själft något spökligt. Nu tyckte hon bestämdt att bilderna i spegeln rörde sig. Blodet rusade åt hufvudet med en förfärlig våldsamhet. Det tycktes henne som om många röster ropat hennes namn och med ett häftigt skri föll hon till samman. Och i skärande dissonanser upprepade ekot från de tjocka murarne detsamma medan spegeln långsamt och ljudlöst åter vände till baka i sitt läge.
Det var detta rop, som satt Laformes mod på ett så stort prof. Efteråt påstod han att den häftiga rörelse han visat endast orsakats af hans rädsla för la belle Ulrique; ty hon påminde så mycket om la duchesse de Maine. En gång hade det händt den aimabla hertiginnan någonting liknande. Det var på en af hennes förtjusande små aftoncirklar. Plötsligt hörde man ett rop på terassen utanför. Man skyndade dit. Men oaktadt de lifligaste diskurser lyckades man icke upptäcka hvem som ropat. Hertiginnan fick emellertid en så svår nervattack att hennes lif sväfvade i fara. Denna händelse hade så djupt fäst sig i Laformes sinne att han aldrig kunde höra något fruntimmer ropa till utan att han fick en påminnelse af samma obehagliga känsla som han då, liksom alla de närvarande erfarit.
XX.
Ringa odling kräfdes för hundrafyratio år sedan för inträde i det prästerliga ståndet. Från plogen till predikstolen var vägen ofta kort, sällan lång. Under pudrets och sminkets tidehvarf, var den teologiska kunskapsbördan för det mesta blott en svag fernissa, för tunn för att icke hästbytarens och drinkarens råa karaktärer skulle lysa fram, genom religionslärarens och människovännens mask. Den landtpräst, som icke lade sig vinn om att kunna rida, dricka och byta hästar på marknaden, i kapp med ortens mera ryktbare hästbytare, hörde nämligen denna tid högst antagligt till undantagen.