Men sinnesstämningen hos själfva folket var religiös. Pantheismen och atheismen hade ännu icke öfversatts på folkspråket eller fått den kristna konsten till förbundssyster. Man hade ännu förfädrens enkla troslära ofalskad, om man än icke alltid var så noga vid att hålla hennes bud. Ofta rörde sig samtalen bland adel och ståndspersoner om djupgående religiösa funderingar och de kryddades då med långa bibelspråk och uttryck hämtade ur minnet efter längesedan studerade gudliga skrifter. Och när husmodren, efter slutade sysslor för dagen satte nyckelkorgen ifrån sig på den stora dragkistan och tog brillorna på näsan, för att med deras tillhjälp söka näring åt sitt själslif, öppnade hon visserligen ingen fyrabands roman, ingen illustrerad familj-journal eller godtköpsencyklopedi, hvari hon kunde plocka vetenskap och konst pillervis. Utan de förgylda spännen hon uppknäppte, sammanhöllo svarta, pressade läderpermar hvilka bevarade sådana bestående verk som Kolmodins bibliska kvinnospegel, Arndt’s eller Arnolds postillor eller biskop Spegels ännu ryktbarare »Guds verk och hvila», hvars strängt religiösa tankar hon särskildt lärt sig att beundra.
Böjelsen för religiösa ting gaf sig äfven uttryck i det dagliga samlifvet. I de fleste hus, äfven hos högt stående män såsom hos riksrådet Tessin, gjordes bön alla morgnar och aftnar. Familjens medlemmar, hvartill äfven räknades husfolket, voro därvid närvarande. Och försummelse af gudstjänsten på någon af de många hälgdagarne, ansågs såsom hedendom ja, ofta höllos »veckopredikningar» för allt husfolket två gånger i veckan.
Men det händer ibland att djup gudsfruktan i folklifvet uppblandas med grof vidskepelse. Äfven hos denna tids upplystare samhällsklasser umgingos hexor, spöken och troll såsom dagliga gäster. Visserligen hade hexbålen flammat ut, den hänsynslösa kraften, som äfven på det andliga området utmärkt landets stormaktstid, var bruten och förde icke utrotningskrigets brandfackla. Men trosnitet yttrade sig allt fortfarande i grymma förföljelser och landsförvisningar; och blåkullafärderna voro ett alltför rikt och omväxlande ämne för ungdomens berättelser, för att icke hela världen skulle känna sig öfvertygad om tillvaron af den trollska kvastkäppen och den underbara ugnsrakan. Det gick så långt att vid hofvet berättades en dag för hoffröknarne[9] – jag vill minnas att det skedde på 1740-talet – hurusom en ryttare, som kom från Dalarne, berättat att han under vägen känt stänk i ansiktet, ehuru solen sken från en molnfri himmel, och då han sett upp varseblifvit tvänne trollpackor, som velat skämta med honom. Och den berättelsen troddes på hofvet som ett naturfenomén.
Under denna tid hördes äfven berättelser om hur skogsfrun förförde kolare och jägare, hurusom aflidne gjorde besök hos de lefvande. Ja, själfva prästerne gingo icke frie från upptuktelse af dessa osynliga väsen.
Mången visste likväl berätta om huru hin onde måst gifva vika då han händelsevis råkat på någon lärd man bland dem. Tjutande hade han då måst pressa sig ut genom ett nålstyng i fönsterblyet, eller tjänstgöra såsom selpinne till ett af hjulen för högvördige prostens kärra då denne for till högmessan. En predikan af en sådan man, hvilken genom sitt ords underbara kraft kunnat få makt med den onde, troddes såsom Guds ord äfven om gudsmannen i det dagliga lifvet långt ifrån var någon helig man.
Under denna tid, då en nyhet från hufvudstaden till Vestergötland kräfde lika många veckor, för att komma till allmänhetens kunskap, som han nu kräfver timmar, och då de få och litet spridda tidningarna aldrig sysselsatte sig med politiska spörsmål, hade helt naturligt en dundrande predikan af en ansedd präst större inflytande än en aldrig så väl skrifven »ledare» i hufvudstadens politiska tidningar i våra dagar. Och man bör icke tro att fältet, hvarpå deras predikningar rörde sig var mindre. Nej, i stället för anvisa den väg till lycka och sällhet, som det ålåg honom såsom den heliga skrifts förkunnare fylde han esomoftast sitt föredrag med politiskt gräl eller barnsliga spekulationer i naturläran. Detta lika väl när fjerdedagspredikanten profvade som då biskopen eller riksdagspredikanten uppträdde på predikstolen. De högvördige fäderne visste också, att vinna det mänskliga förnuftet på känslans och den ögonblickliga hänförelsens väg; och deras predikan var en häfstång, hvars verkan vår samtid icke förstår att till fullo uppskatta.
Det föll därför ingen in att undra öfver att biskop Juslenius, då hans tur att predika för rådet och ständerna var inne upptog hela sin predikan med en redogörelse för de fängslade generalernes brottslighet, samt det straff, som desamma enligt Guds och Moses’ lag gjort sig förtjänta af.
Ämnet var:
”Ett från sin undergång som ur en brand i eldenom af Guds milda hand uthulpet Svea land och folk.”
Storkyrkan var full af folk ur alla samhällsklasser; i synnerhet var bondeståndet talrikt samladt, då biskopen hos detta stånd åtnjöt mycken ära på den grund att det lyckats honom året förut, då drottningen skulle begrafvas, att skaffa de fattigare herredagsmännen sorgkläder af kronan. Detta och andra liknande drag hade grundlagt en folkgunst, som tilltog i samma mån som hans parti till följd af krigets olyckor miste allt flere af sina tillhängare.