Domen öfver generalerna var redan fäld i kommissionen och hade nu hänskjutits till ständerna. Det var alltså öfver ett ämne för dagen, kan man säga, som han talade. Ehuru ingen vetat om det på för hand var kyrkan, såsom nyss nämdes, proppfull, och en hvar af de församlade lyssnade med djupaste andakt till hans ord, hvilka i fördubblad styrka återljödo från de höga hvalfven.
Långs midtelgången stodo flere af stadens förnämligare borgare. Med förnumstig min vände de sina skägglösa, röda anleten än mot predikstolen, än mot grannen, för att uttrycka sitt tysta gillande. Därefter knäppte de sina händer öfver guldknapparna på sina spanska rör och försjönko åter i stilla begrundan. Innanför i bänkarne suto deras husfruar lika andäktiga. Men deras stickade bindmössor tycktes mera än något annat utgöra föremål för den vaksamme kyrkväktarens spejande ögon, när denne närmade sig med det osvikliga väckelsemedlet, den syrenfärgade håfven med guldfransar; ty icke sällan hände det att något hufvud bland dem föll ner mot bröstet. Och det var ett inbringande yrke att väcka synderskan.
»De saligas himmel», ljöd biskopens kärfva stämma, »är en domsal, klädd med paradisets eviga blomster; då de osaligas pinorum åter är en torr öken, ett evinnerligt Sahara, där drakar, ormar och ödlor och all afgrundens afföda har sitt tillhåll. Låtom oss därför, mine käre åhörare, med trones säkra hakar, hålla oss fast vid det goda. Låtom oss göra alla våra verk och gärningar till den Högstes namn och ära, så att icke vi, såsom desse fariséer och syndare göra, af köttsens lusta låta narra oss af detta jordelifs falska fägring, att därför utbyta den eviga fröjden där ofvan molnen, där zittror och cymbaler ljuda, där Guds englar sväfva i salig ringdans.»
»Men hur har icke denne öfverdådige härhöfvidsmannen Buddenbrock i stället handlat? Detta varder den nästa frågan. Har han icke låtit våra söners och fränders blod gagnlöst flyta i sanden, endast för att tillfredsställa sin egen jordiska lusta efter hämnd på fruktade medtäflare? Jo, för visso! Liksom David offrade Uria, hoc est, såsom en man, den där offrar en gammal vän för sina syndiga begärelsers skull, så har han sändt Wrangel i faran, ja mot själfva döden. Han har icke en gång haft samma åhåga om denne sin vän och medbroder, dess underhafvande folk och fästningen Willmanstrand, som Josua hade om Gibeoa, hvilken, då han fick bud om den fara, som hotade denne senare, hvilken belägrades af mäktige fiender, notabene kom hasteliga uppå dem, nämligen fienderne. Ty drog han, mine käre bröder, hela natten från Gilgal, där han och hela Israel hade sitt läger, belastande alltså icke sina knän med tältstänger och många dagars matbärande. Ty, notabene, han bekymrade sig föga om den myckna tross och bagagiet. Han brukade i stället, som det nu skulle kallas, en marche forcée.»
»Efter som denne mannen alltså» fortfor biskopen i det han höjde rösten, »ehuru han, som Ephraim af Jephta, som ses af Domareboken, vardt af sin vän och medbroder Wrangel ofta påkallad och ändock icke halp honom ur fiendens hand, utan höll sig mycket afskild från honom liksom Debora sjunger i Domareboken och undsatte honom intet utan vardt skyldig till deras blod, som i striden föllo, och till deras elände, som fångne vordo eller sjuke och jämmerligen medfarne blefvo af den grymme fienden; ty är det, som också klarligen kan skönjas af brefvet till de Thessaloniker, första kapitlet sjette versen, rättvist för Gudi att gifva honom bedröfvelse igen, som oss bedröfvat. Må vi därför icke längre fylla vår själ med klenmodiga tankar utan säga till denne höfvidsman med Josua: efter du hafver plågat oss, så må vi nu, då vi makten hafva i våra händer, också straffa dig efter Guds och Moses’ lag och må sedan Herren plåga dig till den yttersta domsens dag!»
Biskopens sträfva, hårda stämma ljöd med nästan öfvermänsklig styrka. I den djupa tystnaden återgåfvos orden af ekot från hvalfven med hemsk noggrannhet. Likt svar från en högre värld, kommo de ner öfver församlingens blottade hufvuden. De lyssnande herredagsmännen funno sig liksom utkorade af högre makter att sitta till doms öfver den olycklige härföraren och på honom utkräfva Guds straff. Ingen af dem tänkte därför på att visa medlidande mot den unga, svartklädda dam, hvilken i öfvermått af smärta lutade sig ned i bänken vid ändan af midtelgången? Hvad kände väl de femhundrades hjärtan, som klappade af idel tillförsikt och öfvermod, af det femhundradeförstas kval? Ordningens stränge öfvervakare, mannen med det stela, skrynkliga anletet och den högviktiga minen, som såg hennes djupa rörelse och lade hennes florsslöja, som fallit ut på gången, innanför skranket, var troligtvis den ende som närmare gaf akt på henne.
Stackars Ulrika! Det var ej länge sedan det ej fanns en ung fänrik i staden, som icke velat böja sig ända ned till jorden för att få kasta en blick under förhänget kring din phaëton. Du dansade bland de främste i kungasalen. Man undrade öfver din friska fägring och man beundrade din sköna hy, ännu mera förhöjd genom det lätta sminket. Skaldens ingifvelse vardt glödande vid åsynen af den förtjusande lilla mouche, som du bar i munvrån, hvilken ständigt tycktes pladdra för de kurtiserande kavaljerernes öron sitt på en gång hänryckande och skälmaktiga »baisse moi!» Du var det värdigaste talämne för hofvets kvickaste bussar. En blick af dig på couren var mera eftersökt än majestätets. – Och nu, hur föraktfullt såg icke den stele kyrkväktaren med de för stora kalfskinnshandskarne och de omodärna skorosetterna på dig, liksom om du skulle hafva varit ett af de hemska odjur, hvilka biskopen nämnde i sin predikan. Med hvilken öfverlägsen, liknöjd min betraktade icke den rödnäsige borgaren, uppblåst i den snusbruna, utspända rocken, det nystärkta kråset och den yfviga peruken, dina sorgsna anletsdrag. Men nu var du också en förrädares dotter, hvilken Guds egen lag bjöd att man borde stöta från sig; ty hämden skulle gå ut öfver alla hans afkomlingar intill tredje och fjerde led.
Den sista tiden hade medfört många hårda pröfningar för Ulrika. Hennes broder hade mycket ansträngt sig för att genom de vänner han egde bland officerarne värfva anhängare inom kommissionen för fadrens sak. Men Lagercrantz och de andre af motpartiet hade på en källare i närheten druckit blygseln af sig innan de trädde upp i kommissionen. När de funno att öfvervikten lutade åt motpartens sida, skreko de öfverljudt på mutor och att man hvarken hos samtid eller eftervärld kunde hafva någon ursäkt om »förrädarne» släpptes löse – och efter ett stormigt uppträdde blef generalen med ringa pluralitet dömd från lif, ära och gods.
Alla de penningesummor som friherrinnan fått från Holland för att värfva anhängare med bland bönder och borgare hade offrats förgäfves.
Det hade också varit med hjärtat uppfyldt af bittra, tärande tankar, som Ulrika denna dag gått till kyrkan. Hon hade äfven sin egen sorg att söka tröst för.