Tårarna kommo henne i ögonen vid tanken på faderns olycka.
»Gråt icke, kära ... I pröfningen låter han oss se sin allsmäktiga hjälp.»
»När en sjukling dör, anstränga sig alla», återtog hon tankfullt, »att hjälpa. I sin förtviflan beskärmar man sig öfver att människan icke har makt att undandraga någon från döden. Och nu sätter hon en ära i att förstöra hvad hon icke kan hela?»
»Det skall icke ske», sade Svenske i bestämd ton.
»Har du hört din morbror? ... Han predikade i dag.»
»Han har förskjutit mig ... För öfrigt vet ingen af att jag finns i staden. Icke en gång din far.»
»Det fanns i hela hans långa oration intet tröstande ord», återtog Ulrika liksom för sig själf. »Evigt mörker, ett outsägligt pinorum skulle innesluta honom efter döden ... Tänk om det verkligen blefve ett sådant slut på detta lifvet?» – afbröt hon sig plötsligt, i det hon såg forskande på Svenske. »Tänk om min far icke skulle kunna höra oss när vi sörja honom?»
»Du yrar! Du mår icke väl?»
Ulrikas tårglänsande ögon logo mot honom, då hon svarade:
»Jo, bättre än någonsin, mitt hjärta! ... Men jag ryste till, när jag kom att tänka på ett samtal mellan hofjunkaren och prosten Sinius.»