»Den ifriga mössan umgås väl inte hos dina föräldrar?» frågade Svenske förvånad.
»Han och Meijersdorff ha varit de ende af våra forna bekanta, som besökt oss under vårt förnedringstillstånd, och vi ha icke råd att längre skilja på de få vännerna efter vår forna partiståndpunkt.»
»Hur många tusen daler har prosten användt? ...»
»Tyst, käre, skall du i stället få höra hvad hofjunkaren svarade på den fråga jag nyss gjorde. Först började han diskutera länge och väl med prosten om hvad lifvet var. Den enskildes lif, påstod han, var för mänskligheten endast som sandkornet för jordklotet. Då ingen förstod hvad han menade, förklarade han,
att någon himmel, såsom prosten påstod skulle finnas ofvan molnen, fanns icke. Allt som talades därom var endast tom inbillning. Hvad skrifterna kallade himmelriket var det lyckliga tillstånd, hvari vissa dödliga ...»
»Sådant prat ...»
»Nej, låt mig fortsätta! I Paris, påstår han, var folket vida mer upplyst än att tro på något dytikt ... Hvad tror kusin att t. ex. kärleken är? frågade han mig. Inbillning, endast inbillning! Allt som vi känna här i världen är endast en frukt af vår inbillning. Då jag frågade honom hvad han trodde om lifvet efter döden, skrattade han först på sitt vanliga försmädliga sätt samt frågade därpå om jag trodde att blomman, som jag bar på roben, hade något lif där hon nu satt; ett ställe, som han skämtande kallade för sitt himmelrike, eller om jag trodde att den stackars Cleo var salig, hon som öfverkördes några dagar förut på gatan. – Nej, min kusin, sade han skrattande, när det blir slut en gång, då är det också slut ...»
»Det vore ju förfärligt, om det skulle vara så», tillfogade hon tankfullt, i det hon riktade sina blå ögon mot Svenske.
»Så stolt och modig i forna dagar och nu en så klenmodig och grubblande liten fröken! Tror du icke att vår Herre tänker lika mycket på hvartenda ett af Laformes små sandkorn? Men, apropos! Kommer du ihåg vår egen stjärna?»