»Men? ...»
»Hittills ha nog mina kära föräldrar velat det, men baronen har blifvit så pockande på sista tiden och i samma mån har min far blifvit försiktigare. Nu har min far bestämdt lofvat mig att ingenting skall afgöras, förrän slutlig dom blifvit fälld.»
»Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i det han försiktigt såg sig omkring. – »Strussenfelt, Wrede och din bror ha stämt möte med mig i afton på Lafonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall allt gå bra.»
»Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!»
»Allt skall gå bra! – Men nu måste jag gå –. En kyss? ... Den första?»
»Den andra!»
»Nej, nu måste du gå!»
»Har du råkat Liewen?»
»Kusin Liewen? ... Hvarför frågar du så? ...»