»Fröken Liewen är ej i staden.»
Nu observerade han hennes leende min.
»Jaså, en krigslist», skrattade han, i det han lutade sig öfver henne för att fullfölja nummerräkningen.
»Tant vaknar!» ropade hon med tillgjord förskräckelse, i det hon drog sig hastigt tillbaka.
»Strunt! Stina stöter i morteln därute i köket, att man kunde tro att det vore åskan. Tant går inte mera upp ur sängen.»
»Tänk om någon skulle komma ... jag är så rädd. – Nej, munsjör! Nu är det bestämdt slut. – Efter förlofningen», sade hon, i det hon hastigt sköt bordet mellan sig och honom. »Till dess, min junker, får ni vänta.»
»Fy! att vilja narra mig på detta sätt!»
»Minns du eken vid Liljeholmen, när du narrade mig att springa fram? ...»
Nu öppnades dörren till köket och Stina stack varsamt in sitt hvita hufvud genom öppningen.
»Det är då visst och sant, att i dag är det riktigt sjusofvaredagen för gamla fröken», sade hon med ett godmodigt leende. »Hon tycks inte alls vilja bli vaken, sen hon fick höra hvilka som voro här. Men det var sant, unge baronen frågar där ute om icke fröken vill gå nu; hon kan ju få komma igen i afton» sade han.