Svenske grubblade som vanligt på sin plan. Redan under sin fångenskap hade han börjat fundera ut, hur general Buddenbrock skulle räddas; ty från första stund han hörde att generalen fängslats vardt han inom sig öfvertygad att förföljarne ej skulle stanna, förrän de tagit hans lif. I förstone hade han tänkt uppsöka sin morbror, för att af honom få de upplysningar, som voro nödvändiga. Men han insåg snart att detta vore mindre klokt. Biskopens skarpsinne skulle snart utforskat hvad han hade i sinnet. För öfrigt kunde det vara mycket ovisst om icke hans morbror utan vidare skulle visa bort honom.
Af åldermannen Smedman hoppades han mer. Denne hade många egenskaper, som gjorde honom till ett utmärkt redskap vid utförandet af farliga politiska företag, i synnerhet om han ej fick veta om dem för mycket. Hos honom hade han ännu en del af sitt arf innestående, och han var alldeles viss om att åldermannen, för att få behålla pengarna för alltid, skulle förmås att göra sin bod till säte för en hemlig klubb af de argaste förrädare. Att arfvet gått med åldermannens ägodelar all världenes väg visste han nämligen ej, då han ännu icke hunnit uppsöka honom. Först ville han nämligen råka sina kamrater från kriget, hvilka, efter hvad han trodde sig veta, redan vidtagit förberedelser till generalens flykt. –
Lafont’s kaffehus fick denna afton rymma många gäster. Nyheten om dalkarlarnes uppror hade spridt sig som en löpeld i hufvudstaden och utgjorde ett för hvarje timme allt intressantare samtalsämne. Därtill kom det myckna talet och oron om den s. k. »principalatsquæstionen». Skulle riksdagsmännen vara något annat än språkrör för den menighet, som de representerade, eller ej? Detta var en fråga som i hög grad upprörde hufvudstadens borgerskap. Bodgossen, som ännu icke visste hvad burskapsexamen inför höglofliga magistraten ville säga, skrek öfverljudt och knöt sin röda näfve öfver disken, då någon af magnaterna Kjerman eller Plomgren gick förbi boden, därför att de satte sig öfver hvad deras principaler, borgerskapet som valt dem, ville att de skulle göra och låta på riksdagen.
Det var därför icke underligt om handtverksmästaren eller krämaren under dessa dagar lämnade verkstaden eller boden något tidigare på kvällen än vanligt och läto husmodern äta vattgröten ensam med gesällerna eller bodgossarne. De kunde ju annars gå miste om de färskaste nyheterna, hvilka hälst berättades aftonvardsdags på källaren. Med liktänkande vänner kunde de sedan vid vinstopet eller ölstånkan få kannstöpa i den högre politiken ända till morgonväkten.
Om dessa tvänne frågor, som stodo främst på dagordningen, endast i förbigående vidrördes af de gäster, som denna afton voro samlade hos mäster Lafont, kom sig detta må hända däraf att de redan så i grund lyckats nedsvärta de hedervärda riksdagsmännen af borgerskapet, att mäster Lafont’s svarta peruk, som höjde sig bakom disken, med skäl kunnat göra anspråk på kråsets hvithet i jämförelse med deras själar, sådana de utgått ur den föregående skärselden.
Mäster Lafont hade samma dag fått hem, med den första spaniefararen för året, en pipa »bittert och spanskt». Medan han med nöjd min hyfsade de rykande talgljusen på disken, underlät han icke att omtala detta för sina stamkunder, och det kan ju hända att äfven häri låg en orsak till att samtalet var mera fredligt.
Nere vid dörren stod Bisot och skämtade med skänkflickan, medan hon sköljde tennmuggarna i den stora tvättbaljan, under det att han då och då kastade en orolig blick mot dörren. Nu hördes hastiga steg i porten och en ung, bleklagd man, i sprättig dräkt och nystärkt halskrage inträdde.
»Nå, Bertilsson, de komma ju alla hit i afton?» hviskade Bisot åt den inträdande, i det han drog honom bort i en fönstersmyg.
»Så säkert, min herre, att jag redan sagt till åt patrullen.»