»Förstår icke!»
»Mina tusen plåtar?»
»De tusen plåtarna? ... De äro ju för länge sedan lämnade åt er?»
»Lämnade? ... När då, min betydande man?»
»Jag hade en liten fordran sedan gammalt, då jag hette Bertil bodgosse. Det var, om jag minnes rätt, nära tvåtusen plåtar?»
»Jaså, gunstig’ junker» – sade Bisot, i det hans smilande anlete öfverfors af en liflig rodnad, »det var alltså ugglor i den mossen! För sista gången, vill ni godvilligt lämna mig penningarna?»
»Litet tystare, min herre, om ni behagar.»
»Mina pengar? ...»
»I morgon få vi talas vid, till dess kan ni vara lugn!»
»Nå, må den onde ta er», skrek Bisot, som icke längre tycktes märka de öfriga gästernas närvaro, »jag må bli en ... om jag icke ...»