Slutet af meningen kunde icke uppfattas för det sorl, som i det samma uppstod vid bordet.
»Nej, stopp och belägg, go’ vänner» ropade mäster Flåberg. »Intet gräl mellan er, spottfolingar! Kom hit i stället och släck törsten.»
»Tala om mäster Bérand», fortfor han därefter, såsom ingenting händt, i det han vände sig till de öfrige bordskamraterne och makade Bisot och hans motpart till bordet, »tala om den där munsjören på tre kronor!»
»Nej, tacka vet jag mitt malaga sekt», inföll Lafont med öfverlägsen min.
»Nånå, mäster Storordig», svarade mäster Flåberg, med trygg min, i det han pustade ut ett rökmoln, »liten kan ock bli stor. Inte var det just så många år sen häller,» tillade han, förtroligt klappande Lafont på axeln, »då den här välaktade munsjören själf åt sin vattgröt med en smula ister uti på odukadt bord och vid skenet af en tunn talgdank; och då han ej hade flere kunder än att de väl kunnat sämjas tillsamman i en af de här stora tennmuggarna.»
»Sacre bleu! Hvad den tiden vidkommer», svarade mäster Lafont uppbrusande, i det han ställde sig vid disken och skrefvade med sina korta ben framför den siste talaren, »så rör den icke en sådan snushane för ett runstycke, en gång. Förstår han det? ... Ingen ska’ kunna säga att han icke fått hvad han ska’ ha hos mig ... för här är ingen krämarbod, där man kan ha dubbla alnmått ... Och inte är det häller värdt att komma hit och lysa med kvickheter.»
»Det ska mäster säga, som lyser själf, som en palt i en hornlykta.»
»Tyst källarmåns», inföll slaktaren med sin hesa basröst, »för annars kunde mäster Flåberg, vid lermuggar och ölkrus, klappa skinnpälsen tunn på honom.»
»Tacka vet jag skinnpäls- och porsölstiden!»
»Tyst med ditt käbbel, fader Lafont!»