Talet om de unga männens stämplingar hade väckt den största uppmärksamhet i hufvudstaden. Endast med stor svårighet hade Strussenfelt och Wrede lyckats rädda sig undan efterspaningarna. För Svenske hade detta varit lättare, då han endast hade varit få dagar i staden och ingen af de närvarande borgarne känt igen honom. På honom ensam hvilade därför hädanefter det svåra företaget. Henrik Buddenbrock ägde visserligen ännu sin frihet, men han öfvervakades i hemlighet så strängt, att det skulle vara det samma som att förråda hela planen, om han än en gång satte sig i förbindelse med Svenske. Af samma orsak vågade han icke häller nämna något vare sig för sin mor eller för Ulrika.
Tiden var emellertid långt framskriden. Inom få dagar skulle det afgöras hos ständerna om dödsdomen skulle gå i fullbordan. De upproriska dalkarlarne, som nu hunnit till Stäket, fordrade främst af allt att de fängslade generalerna skulle afrättas. Deras framkomst till hufvudstaden skulle därför utan tvifvel påskynda dödsdomens verkställande. Men på några dagar kan ihärdighet och god vilja uträtta mycket.
Svenskes plan, att sjöledes komma undan till Vaxholm, hade öfvergifvits. Mälaresidan bjöd större fördelar, då efterspaningarna åt detta håll troligtvis skulle varda mindre noggranna. Lyckades det att landsätta flyktingarne på något lämpligt ställe på södra mälarstranden, där de en tid kunde hålla sig dolda, skulle det säkerligen blifva en lätt sak att senare på hösten skaffa något fartyg, som från någon hamn längre ned på kusten kunde föra dem öfver Östersjön.
Redan dagen efter uppträdet på kaffehuset hade Svenske köpt en liten roddbåt, som han gömde i ett båtskjul vid röda bodarna. I denna båt ämnade han själf ro generalen uppåt Mälaren. Äfven Bisot hade å sin sida varit verksam. Af sin vän Flåberg hade han hyrt ett rum i öfra våningen af hans hus, hvilket som nämndt gränsade till det, i hvilket generalen var arresterad, för att såsom han uppgaf, där i hemlighet tillverka guld; ett meddelande hvilket gjort ett djupt intryck på åldermannen, hvilken icke allenast lofvat, på heder och tro, att icke blotta konsten, om han finge hälften med af vinsten, utan äfven att skaffa åtskilliga kittlar, lämpliga för »guldkokningen». Öfriga verktyg hade Bisot själf skaffat. Kopparkittlarna tycktes hafva varit väl till pass, ty få timmar af dygnet gingo förbi, då icke Bisot hamrade på dem till hela grannskapets förtviflan.
Men ingen vågade göra några invändningar mot detta oväsen. En gång hade åldermannen misstänkt Bisot för att endast vara en simpel bedragare och i vredesmod rusat upp till honom. Denne, som nu fått Lars till biträde, hade emellertid stått profvet. Lars hade med den lugnaste min i världen visat några prof på det finare guldmakeriet, hvilka han kom ihåg från sin lärlingstid vid Bälsta, hvilka slagit den gode åldermannen med häpnad. Och när han till på köpet fick löfte om en blank guldkarolin om dagen, vardt han fullkomligt öfvertygad om Bisots ärlighet, då han visste att denne var fattig i sig själf som en kyrkråtta.
Om han kommit tillbaka en stund senare, skulle han säkerligen blifvit ännu mera häpen vid att se Bisot sittande framför en stor kittel, ur hvilken han framlockade de mest döfvande ljud, medan Lars, stående på en hög pall höll på med att med hjälp af en stor murhacka bryta hål genom väggen.
»Tycker hvad snopna de ska’ bli», sade Lars, i det han borttog en större sten ur hålet och torkade svetten ur anletet med tröjärmen, »då generalen säger tack för god vakt och låter dem ta hufvudet af hvarandra bäst de gitta, blott han slipper.»
»Hur går det med skutan som skulle komma på strömmen?»
»Redan här, herr kommissarie», svarade Lars, med en slug blinkning, i det han satte hackan ifrån sig, »vackrare skepp har icke lagt till vid nya stenbryggan sen den stora turkiska ambassaden var här, anno 27 ... Lastad med idel talg och hampa.»
»Skulle smakat gamle Smedman i hans välmaktsdagar.»