»Jo jo men! För den stackaren var ett lastrum, stufvadt med lerpipor, mer värdt än om det stufvats med niodalers sedlar.»
»Det sades på bron att han dött i går.» –
»Så? I går? Ja, maken till hans sötkummin får man springa gatlopp efter.»
»Inte ett grand efter honom, sa’ Mobergskan. Det lilla han fick öfver förra våren ha vännerna ätit upp, men han dog ändock, som han sade, glad och nöjd ... och tog nattvarden, viss om ett bättre lif och en redigare kalkyl.»
»Hm!» sade Lars fundersamt, »då fick väl min nådige herre dra vefven för sina pengar – och stå lika barbacka som en annan syndare.»
»Er herre? Hade han då några pengar på det hållet?»
»Jo, jo men! – Hela femtitusen plåtar.»
Då Bisot icke fortsatte samtalet återtog Lars sitt arbete.
»Detta är ett både farligt och mödosamt göra», återtog Bisot en stund därefter, då Lars på nytt gjorde ett uppehåll. »De andra skulle nog betala många tunnor guld om någon talade om det för dem.»
»Tala om? Skulle råda någon försöka.»