»Men kungen?»
»Nej, nu är min herre riktigt tokig. Förr kunde man låta sig föras med en käpp öfver rinnande vatten, än han skulle göra något.»
»Var det sant att friherrinnan i fjol kom i onåd och att det är därför som kungen ej vill hjälpa henne i år?»
»Hvad man gömmer i snö, får man åter i tö.»
»Men prosten Sinius», fortsatte Bisot, utan att låta sig afskräcka. »Har inte också han lofvat att tala godt för generalen?»
»Prästen och hunden förtjäna maten med munnen», mumlade Lars mellan tänderna.
Det trägna arbetet kom snart svetten att pärla ned öfver Lars ärriga anlete och det dröjde länge innan han ånyo tog sig en ny paus. Och för hvarje nytt uppehåll vardt han mindre meddelsam.
»Det var alltså något trolleri, som ni hade för er», sade Bisot i inställsam ton, »eftersom ni kommo så lätt genom muren.»
»Raka vägen genom stora porten var det», sade Lars, i det han torkade svetten ur anletet. »Jag hade nyckeln ... min nådige herre behöfde endast klifva på.»
»Det var tur för er att hitta rätta nyckeln», sade Bisot med låtsadt allvar, »men det var kanske någon hvitklädd flicka som var framme igen?»