»Min herre tror naturligtvis hvarken på djäflar eller spöken», sade Lars vresigt – »men det lär vara så modet hos visst folk att icke tro på några heliga ting.»
»Om de femtitusen plåtarna äro borta, lär väl glädjen för er herre bli måttligt stor.»
»Än sen då, nog får min herre hvad han ska’ ha», sade Lars rätt på saken.
»Den där kramhandlaren har smugit omkring här i skymningen» återtog Bisot efter en stunds tystnad i lugn ton, »och han är nog ett farligare spöke än många af de andra.»
»För böfveln, herr kommissarie. Det ska’ en gång ta slut, sa’ käringen, bet af sig tungan – och inte värdt vara så orolig som min herre. Mins en så’n spion som herrn – det var i Krakau ... och honom hängde vi flux i ett träd, för det han skrek om salig kungen.» –
»Men hvad i Herrans namn går åt er?», hördes i detsamma Svenskes röst från dörren. – »Hvarför trummar ni ej och hvarför bultar du med spettet Lars när det är så tyst i huset att man kan höra dig lång väg. – Patrullen kan ju vara här inom ett ögonblick.»
»Kors för attan, ers nåd, men kommissarien frågade mig så enträget ...»
»Hur går det?» afbröt Svenske honom häftigt utan att höra på hans prat, i det han närmade sig väggen.
»Ett hål» hviskade Lars emot honom.
En smal ljusstrimma silade sig genom springorna i botten på hålet och Lars böjde sig ner för att kunna bättre se genom dem.