»Hvad ser du?», frågade Svenske med återhållen andedrägt.
»En lång gång.»
»Omöjligt – syns någon där?»
»Jag ser inte mer än ett kort stycke.»
»Hålet är för litet. – Luta dig närmare till väggen ... vidga det något med skaftet.»
»Ts! Någon rör sig strax bredvid.»
»Håll något för hålet.»
»Måtte den onde ta’ sådane väggar» skrek Lars i det samma, i det han rusade upp. »Skynda er ur vägen, nådig herre ... han sticker geväret genom väggen.»
Det var i sista minuten, som Lars hann draga sig undan. Då han vidgade väggen, hade flere stenar rasat ner på andra sidan. Bisot hade tagit miste på några alnar och hålet vette därför till förstugan utanför generalens rum. Den soldat, som postade här hade hela dagen misstänkt det ovanliga bullret bakom muren. När murbruket föll ner hade han därför smugit sig fram till hålet och Lars hade icke väl hunnit taga steget åt sidan förr än ett skott blixtrade fram genom hålet och en kula for smattrande in i motsatta väggen.
»Fort undan! Här är ingen tid att förlora» sade Svenske i det han skyndade mot dörren. »Lämna allt kvar.»