De hörde redan patrullens steg nere på gatan. Stora vägen var alltså stängd. Lyckligtvis dröjde det någon tid innan vakten kom sig för att utsända patruller
äfven på bakgatan. Efter att ha kastat en blick ner på gården beslöt därför Svenske att söka sin räddning på denna väg. Han vinkade åt sina följeslagare att följa sig, hvarefter han släppte sig ner genom fönstret på muren, som skilde de båda gårdarne åt. Allt gick så hastigt att soldaten som skjutit, icke hann sända en ny kula in åt rummet förr än Svenske och Lars redan hunnit genom trädgården på baksidan af gården.
Bisot hade blifvit efter. Lars hörde honom ropa att han var sårad, men, då Lars icke hört något skott, trodde han att det var ett dåligt skämt. Svenske åter trodde att han blifvit anhållen af vakten.
För en mindre ihärdig person än Svenske skulle denna motgång, just då målet varit så nära att uppnås, verkat förlamande. Men för honom var motgången endast en eggelse till nya ansträngningar.
Redan samma afton vände han till baka för att undersöka om han kunde lättare inkomma i huset från trädgårdssidan. Här stodo visserligen två skildtvakter, men dessa borde det ej vara svårt att afväpna. Ett svårare hinder låg däremot i husets byggnadssätt. Nedra våningen vette nämligen åt en smal terrass, som hvilade på låga hvalf, hvilka under en senare tid igenmurats. Af skiltvakten, som då och då skymtade fram bakom de öppna fönstren i nedre våningen, kunde man sluta till att en korridor löpte långs hela byggnaden. Ville man sålunda från denna sida intränga till generalen, måste man alltså först skaffa sig tillträde till terrassen, därefter genomgå den långa korridoren i nedra våningen, uppstiga för trappan, för att, om man verkligen skulle lyckas framkomma så långt – möta posterna i öfre korridoren.
Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg utföra sitt befrielseverk. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt nådde ljudet af röster hans öra och strax därpå fick han se en gammal bekant som han icke träffat sedan han återkommit till hufvudstaden. Det var fältväbeln Reiter, som nu med viktig min visiterade posterna.
Ehuru det icke var långt lidet på kvällen, var denne i det tillstånd som Lars brukade befinna sig uti, då han hade sina hemskaste syner. Se där nyckeln till gåtan, tänkte han, som han så länge sökt lösa.
Lars var redan hemkommen, då han en stund senare inträdde i sitt härberge. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt därför helt glad, när denne frisk och sund inträdde genom dörren. Svenske var emellertid icke vid lynne att svara på hans frågor. I det han slängde sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, började han att oroligt gå åter och fram öfver golfvet.
»Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» – sade han till hälften för sig själf i det han stannade. – »Men allt är som det vore förgjordt. – Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?»