»Jo, se det var så, hans nåd, att jag ville se om de murade igen hålet efter oss och då gjorde jag en liten afväg in i vaktstugan, där jag hade några bekanta, men hvad tror nådig herrn att jag först fick se om icke gamle Reiter, som var fältväbeln för vakten.»
»Och du menar att han kunde vara oss till hjälp.»
»Inte rätt på saken ...»
»Nej, men så där på sidan?»
»Åh, just inte det heller ...»
»Nå hvad böfveln menar du då?»
»Jo, jag tänkte hans nåd att som han litet senare på kvällen inte just brukar ha så noga reda på hvem som är fånge eller ej, kunde man föra ut generalen, blott man väl komme in till honom.»
»Hvem vet inte det! ... Största konsten är att komma in, och föra officern bakom ljuset. Sedan kan man, om det kniper, gå på taket till nästa hus ... Men alla utgångarne äro bevakade?» –
»Fullt med knektar i hvar buske, och det är så förböfladt högt till fönsterna för den höga källarvåningens skull.»
»Kunde man inte försöka att komma dit från någon källare?»